Den eviga kampen

Titel: Den eviga kampen.
Språk: Svenska och lite engelska.
Rating: PG eller PG-13, vet inte riktigt, vissa är mogna för sin ålder, och så är den inte färdig.
Kapitel: vet inte.
Personer: De handlar mest om fyra personer, Laurina, Angel, Dominick och Patrick.

Beskrivning: Laurina och Angel är tvillingar, men ändå är deras liv så olika. Angel har redan vetat ett tag att hon är häxa/elementär, medan Laurina nyligen får veta det, men på köpet får hon och Laurina veta en sak till, och det kommer vända upp och ner på Laurinas, Angels, Dominicks och Patricks liv.

•••

Prolog
"NEJ!" skriker jag för allt jag är värd.
"NEJ! NEJ! SNÄLLA! NEEEEJ!!" I mitt sista ord hörs paniken och skräcken. Min röst piper till och med. Men jag bryr mig inte. Inte den här gången. Men det är försent. Han har redan kastat tändstickan. Allt går så snabbt men jag hinner ändå se varje millisekund. Snabbt men ändå så oändligt långsamt. Jag försöker slita mig ifrån honom, men det är omöjligt. Han knuffar bara bort mig igen. När tändstickan till slut möter bensinen stannar jag upp. Han gjorde det. herregud, han gjorde det! Han eldade upp mitt hem. Min bästavän eldade upp vårt hus? Hur kunde han? Chocken hinner till slut ikapp. Jag ramlar ner på knäna. Armarna hänger. Men till slut ger även överkroppen vika. Mina händer tar emot det lilla fallet mellan min överkropp och gräsmattan. Jag borrar ner hänedrna i gräset, sedan jorden. Värmen från elden slår emot mig och får tårarna att börja rinna i floder. Allt blir suddigt på en sekund och jag känner lunchen komma upp genom magen och uppför halsen och tillsut ner på gräsmattan. Jag tårkar mig om munnen med handryggen.
"Nej... nej... nej!" hulkar jag. "Nej... Snälla låt mig vakna. Snälla..." Mina tårar rinner nerför ansiktet och ner mot gräsmattan. Jag känner en hand mot min axel och stelnar till. Han. Han gjorde det här. Det var han. Han tog ifrån mig mitt hem. Mitt enda hem. Mitt, min syster och mina föräldrars. Han tog det ifrån oss.
"Du", morrar jag lågt och känner rök lukten. "Du gjorde det här!" säger jag och hoppar smidigt upp och vänder mig om och sätter händerna kring hans hals. Jag klämmer till och ser chocken i hans ögon. Men bara chock. Inget medlidande, ingen rädsla och absolut inget ånger. Jag ryggar kraftigt tillbaka. Han ångrar sig inte ens! Åh, herregud! Jag har nästan levt tillsammans med en psykopat i åtta år. Jag börjar gråta igen samtidigt som jag snubblar över mina egna steg tillbaka. Men något hindrar mig från att fortsätta backa. Hettan. Hettan hindrar mig. Jag känner den längs ryggraden. Jag är fast.
"Din jävel. Du ska dö... Jag ska döda dig", morrar jag mellan tänderna. Jag tänker inte fly. Jag ska ge tillbaka. Om han kommer närmare så ska jag kasta in honom i elden. Jag möter trotsigt hans blick. Men någonstans inom mig noterar jag att jag faktiskt inte känner värmen mot ryggen längre. Inte rökdoften heller. Men min ilska har fördunklat mitt sinne.
"Haha, herregud! Du lyckades", hör jag en alllt för välbekant röst säga. "Du lyckades verkligen! Jag trodde faktiskt inte att du skulle lyckas, Dominick. Men, jag hade väl fel. Och få henne släcka elden. Jadu... Det var stort. Jag måste faktiskt erkänna att jag skulle dödat dig om hon inte hade släckt elden", fortsätter hon. Va? Vänta, spola bandet. Vad fan snackar hon om? Jag vände rmig om och ser, till min förvåning, ingen eld. Och... But, wait, what? Ingen eld? Och det skulle vara jag som hade släckt den? Är hon också galen? Jag vänder mig om och låter blcken glida mellan Dominick, som faktiskt tände elden men står med ett leende på läpparna, och Angel, som faktiskt är min tvillingsyster. Och hon ler...
Brett.

•••

Hoppas någon gillar detta
Det här är det första jag skriver något som jag låter någon annan än min bästavän läsa.
Jag har ett kapitel som är färdigt som kommer imorgon, om någon skulle råka läsa det här. Men jag mäkte att det blir otroligt kort här och ska försöka utveckla det lite
Om du läser det här så skriv gärna något! Jag är inte färdig med berättelsen och kan alltid behöva idéer.
Jag kommer inte beskriva personerna extra mycket. Jag vill att man själv ska använda fantasin och föreställa sig de

Låter bra! Fortsätt!

Tack!

JAg måste väl läsa? (JAg är hennes bästavän x])

Jag tror det är bra för dig att skriva på Mugglis, för då måste du liksom skriva och det är hårt vettu.

Fan också! ;/ Du kollade min profil Hehe, är jag död?

VArför skulle du vara död?m VÄNTRA SELMA... DÖLJER DU NÅGOT FÖR MIG?? Skoja bara. OM du vill kan jag korrekturläsa i skolan eller nåt innan du publicerar.

Men visst... Jag är redan på kap 2 och du ska vara borta i två veckor?! Nej jag skrev faktiskt att nästa kapitel kommer imorgon!
Men jag är rädd att inget kapitel komme ratt vara lika bra som prologen

Just därför ska jag läsa igenom först! Försök skaffa lite läsare först och sedan lägga ut andra kaptilet. JAg hjälper dig så mycket jag kan, okej?

Enda tipset jag kan ge just nu är att inte blanda ihop personer för mycket. När jag läste prologen så kändes det som om jag abra läste tankar, som om jag avr i en dröm där allt var suddigt. MEn min bild måste bli skarpare liksom. DEt tycker jag du borde öva på.

Okej men grejen är u den att jag inte vet hur jag ska få läsare och så hade jag tänkt vänta lite med kapitel 2, jag har ju bara precis börjat på det. Och jo. Jag vill ha lite mer tankar och känslor i just mina berättelser, annars har jag jättesvårt att skriva och då är det ingen vidare idé att skriva här på Mugglis.
Men jag vet inte om jag kan vänta TVÅ veckor...

VArför två veckor, jag är här på sportlovet!
Skriv kap. 2 och 3. på lovet så läser jag och du kan publicera när du vill. Kan vi ta det här via uggla?