Mitt liv på en hungerspelenarena

Hej hej, detta är en hungerspelenbärettelse, och utspelar sig under de 50ionde hungerspelen. Hoppas ni läser och tycker om den!

Namn: Mitt liv på en hungerspelenarena.
Författare: Jag, cikki.
Rating: hm, PG-12. Något sådant.
Beskrivning: Lilyan Louse, en flicka på 12 år som lever fattigt i distrikt 7, blir utvalt till att kämpa i de 50ionde hungerspelen.

Prolog:

Livet är inte vackert. Livet är blodigt. Blodigt och hemskt. Om man bor i distrikt 7, i alla fall. I huvudstaden har de det bara bra. Mat, bad, lyxiga hus, Mediciner.
Jag däremot får leva utan mat några gånger i veckan, möjligtvis ett dopp i en sjö ute i skogen då och då, bo i en trasig träkoja med läckande tak.
Där bor jag med min Storebror Froj. Han är 17, jag är 12. Han jobbar nästan alltid, så att vi har något att äta på söndagskvällen. Oftast är det någon form av soppa, som vi kokar massor av och som kanske kan räcka hela veckan om vi snålar.
Men detta ska inte handla om mitt liv i trista distrikt 7.
Detta ska handla om mitt liv på en hungerspelenarena. Jag kommer garanterat komma med, eftersom att jag har tagit ut tesserass och är en av de få som gjort det.
Ett blodigt, hemskt liv, som jag sa. Och hemskast av allt:
Det är det 50ionde hungerspelet. En kvartsekelkuvning. 48 deltagare. En kommer ut.

Så, hoppas någon visar intresse!

"Bevakar" Detta kan ju bli riktigt bra!

Tack! Skriver mer ikväll.

Ja!!!!längtar till kap.1!!!!!!!

Bevakar så klart!!!

Nu kommer det!

Livet är inte vackert. Livet är blodigt. Blodigt och hemskt. Om man bor i distrikt 7, i alla fall. I huvudstaden har de det bara bra. Mat, bad, lyxiga hus, Mediciner.
Jag däremot får leva utan mat några gånger i veckan, möjligtvis ett dopp i en sjö ute i skogen då och då, bo i en trasig träkoja med läckande tak.
Där bor jag med min Storebror Froj. Han är 17, jag är 12. Han jobbar nästan alltid, så att vi har något att äta på söndagskvällen. Oftast är det någon form av soppa, som vi kokar massor av och som kanske kan räcka hela veckan om vi snålar.
Men detta ska inte handla om mitt liv i trista distrikt 7.
Detta ska handla om mitt liv på en hungerspelenarena. Jag kommer garanterat komma med, eftersom att jag har tagit ut tesserass och är en av de få som gjort det.
Ett blodigt, hemskt liv, som jag sa. Och hemskast av allt:
Det är det 50ionde hungerspelet. En kvartsekelkuvning. 48 deltagare kommer dit. En kommer tillbaka.

Jag vaknar av att en regndroppe träffar min näsa.
Jag öppnar ögonen och ser det läckande hålet i taket. Eller, tak och tak, de långa, grovt tillyxade träplankorna som vi har lagt som ett litet regnskydd. Men, som sagt, det läcker.
Jag vänder mig om på min bädd av gamla lakan och ser Froj som sover. Åh, älskade Froj. Hans röda hår hänger i testar över ansiktet, men jag kan se de mörka ringarna runt ögonen på honom. Han jobbar så mycket. Han jobbar så mycket han kan, och det är bara på söndagskvällarna han har några timmar över till mig, till mig och till att vila.
Idag är det lördag. Ha, ända dagen han får sovmorgon är på slåtterdagen.
Eller, det är inte så mycket HA, det är mera 'Åh nej, hjälp, jag är död'.
Ja, så är det att vara jag. Jag är död. eller, jag är snart.
Jag reser mig upp och tar på mig en smutsvit trådsliten T-tröja och min ända gråa kjol. Sedan så tittar jag i lådan där vi förvarar mat och vatten. Där står den stora soppskålen med ärtsoppa, en glasflaska med vatten och något mer, inslaget.
Jag tar upp det lilla paketet och öppnar det. Där ligger ett kex.
Vad omtänksamt av dig, tänker jag och ler. Ett helt kex, helt för mig själv!
Jag tar fram soppan, och häller upp i våra två skålar. Froj har själv gjort dem, när vi fick flytta hit till våran lilla koja. De är vackra, och det är de skålar Froj säljer på torget också. Fast de har han inte gjort med kärlek.
Våra föräldrar bara försvann. En dag för 11 år sedan, så packade de sina saker och gick. Ingen vet var de är. Ingen kommer förmodligen inte häller få veta.
Inte för att jag vill att de ska komma tillbaka. De bara lämnade 6åriga Froj och 1åriga jag där i huset, två barn helt ensamma i hela världen. Efter ett tag så fick vi lämna huset, eftersom att vi inte kunde betala för det. Froj har berättat för mig vad det sista pappa sa till honom när de gick.
”Du är modig, min pojke. Du är stark. Men det är inte jag och din mor. Vi är svaga. Så därför måste du ta hand om Lilyan när vi är borta.”
”Men far, vart ska ni?”sa Froj med gråten i halsen.
”Vet inte, och kommer aldrig få veta. Farväl, min pojke.”
Jag tittar ut genom de murkna plankorna, och genom regnet ser jag stadsklockan slå 10. Slåttern börjar klockan 12, så vi har mycket tid på oss.

Froj vaknar, och vi äter resten av ärtsoppan. Den är inte god efter att ha stått i en vecka, men vad ska man göra? Man kan ju inte slänga den. Jag äter även mitt kex.
Det slutar regna, och solen tittar fram bakom molnen. Vi börjar göra oss klara för slåttern.
Jag ställer mig framför den gamla spegeln, som är sprucken på några ställen, och kammar mitt långa, svarta hår. Mina smaragdgröna ögon tittar tillbaka på mig när jag stirrar in i mina egna ögon.
Jag lyckas få mitt hår att ligga platt, och jag tar på mig min slåtterklänning.
Klänningen är nog det ända vackra av min kläder, och jag syr om den varje år så att den passar mig.
Den är smaragdgrön, exakt samma nyans som mina ögon, med vit spets. Till har jag ett halsband som mor hade när hon var ung. hon lämnade kvar det när hon försvann, så det blev mitt. Halsbandet är väldigt enkelt, bara en vit sten i en silverkedja, men väldigt vacker. Jag vill inte sälja den.

Vi är på väg mot slåttern, Froj och jag. På väg mot lottningen.
På väg mot hungerspelen.
Jag blir inskriven, och ställer mig bland de andra tolvåriga flickorna. Vi säger inget till varandra.
I år är det större risk att det är någon av oss som blir vald.
Milli Fuyrer kommer upp på scenen. Hennes övermålade läppar är opererade så att de visar ett hemskt, överdrivet leende med tänder som perfekta små sockerbitar.
”Hej, och VÄLKOMNA till det 50ionde hungerspelen-slåttern!” säger hon pipigt i mikrofonen, och överaskas av sin egna förstärkta röst.
”Jo, jag tycker att vi börjar med den första flickan, sedan första pojken, och sedan andra flickan och sista pojken!” Hon väntar inte på svar, utan sticker ner sin bleka hand med långa lösnaglar i den stora glasskålen och tar en lapp, helt på måfå. Hon drar upp den, vecklar ut den, sväljer så det hörs i megafonen. Sedan säger hon namnet på en flicka.
”Jeanette Sound!”
Flickan framför mig stelnar till. Jag ser till och med på hennes nacke att hon blir blek.
Hon börjar gå med långsamma steg upp på scenen. Hennes blonda hår är samlat i en fläta.
Lycka till, tänker jag till henne men hon reagerar ju såklart inte. Hon går upp på scenen och Milli pratar lite med henne. Jeanette ser inte direkt lugnad ut.
”Och nu... en pojke!”
Milli sticker ner sin hand i skålen, drar upp en lapp och slätar ut den. Sedan så läser hon ett namn.
” Charlie Pour!”
En lång, gänglig kille med korpsvart hår går fram till scenen, och sedan så pratar Milli lite med honom också. Sedan så ska hon dra nästa flicka.
”Spännande, spännande...” säger hon medan hon tar upp en lapp till från flickornas klot. Hon vecklar upp den, och läser namnet.
”Lilyan Louse!”
Åh nej, jag visste det.
Jag blir tvungen att kämpa på en hungerspelenarena.

Superbra som alltid!! Såklart jag ska följa en fanfiction av min favoritförfattare

♥

AWESOME!!!

Tack! ♥