Vandringen till moria (LOTR)

Titel: Vandringen till Moria
författare: Caty Delacour
typ av text: Fanfiction av LOTR
Rating: Överlever på sagan om ringen så överlever du detta!
färdigskriven: Nej!!!
Handling: Dvärgpojken Bisore blir utvald till att leda dvärgarna till det glömda riket, detta utspelas på den gamla tiden, alltså innan Bilbo och Frodo kommer.

Prolog:
Det var skymningstimme i Haitzuloa, dvärgarnas rike. Grottornas land. I hundratals år hade rikedomarna bara ökat för det växande landet. Men långt, långt nere, bortom smala stenbroar och gruvor, fanns personen som skulle förändra deras liv långt fram föröver. Ur Aitas djupa salar föddes Bisore, sökaren. År förflöt i harmoni, Bisore växte upp till en ståtlig ung dvärg, stridsklar och lärd. Men alla år är inte lyckosamma. En fjärran natt i april då Åskan höjde sin hand över berget och tappade sin blixt, följt av ett fasansfullt skri, som av miljoner örnar på jakt efter sin föda och berget höggs av på mitten. Ledd av sina furstar fördes dvärgarna ut ur det träffade berget.
”Inte bra, inte bra.” mumlade Jakintsuak, dvärgarnas vise och sjönk ner i en vördnadsfull bugning mot berget som för att lugna dess upprörda ande. ”Något ont är på väg!” skrek han sedan mot folkhopen med dånande röst.
”Ta era vapen! Vi måste ge oss av!” ropade han och sakta gick de in i grottan igen, alla utom en.
Bisore.
”Kom min pojke! Kom!” ropade hans far, men Bisore stod kvar. Aita suckade. ”Det är farligt! Du kan inte stanna här!”
Bisore kollade bekymrat på sin far. ”Förlåt Far, jag har bara en konstig känsla av att...”
”Kom!” avbröt hans far honom. Bisore suckade och följde med in. Men väl inne svängde han runt till Jakintsuaks kammare istället för att gå ner till . När han kom in stod Jakintsuak vid en tjock gammal bok, oroligt mumlande.
Bisore kastade en blick runt i rummet, skrämmande kreatur, uppstoppade, som tur var, stog längst väggarna och Bisore kände den obehagliga känslan av att ovänligt sinnade ögon stirrade på honom.
Dammiga böcker lystes upp av ett svart stearinljus, som kastade ett dunkelt sken över rummet.
”Hallå?” sa Bisore till den vise.
”Alvernas profetia…” Jakintsuak kliade sig tafatt på sin kala hjässa.
Bisore gick undrande fram till honom. Jakintsuak började läsa högt på ett språk Bisore inte förstod.

”Vad betyder det?” frågade Bisore och drog fingret över den dammiga sidan.
”Rör den inte!” Jakintsuak slog honom över fingrarna.
”Aj! Men vad betyder det?” Bisore hämtade sig tvärt.
Jakintsuak skrockade svagt.
”Jaja, jag ska översätta. Det är på gammal Alviska. Nåja, i alla fall.” Han tar ett djupt andetag. ”En sökare ska anlända och finna den glömda platsen. Silver och guld, i överflöd. Men blod ska rinna, huvud ska rulla, mörker ska försöka släcka ljuset.”
”Och vad betyder det?”
Jakintsuak mumlade något som liknade ”Dagens ungdom”.
Bisore kollade bedjande på honom.

”Jaja, det betyder att en ny härskare ska komma, en ledare. Som ska leda vårt folk i säkerhet”, han gör en paus och suckar. ”Dock så kommer det inte vara särskilt… fridfullt.”
Bisore nickade glatt och började gå ut ur rummet då Jakintsuak grep ta i hans arm.
”Ta dig i akt, Aitas son. Lättsinniga är ett lätt byte!”
Oförstående steg Bisore ut med Jakintsuaks skarpa blick i nacken.
”Bisore”, mumlade Jakintsuak. ”Det är norddvärgiska och betyder sökare. Stackars barn, han vet inte vad som väntar…”

Bra!!!!!!

Det var bra även fasten att jag inte är så försjust i sagan om ringen.

90% Bra !

Dagen därpå var det dags för dvärgarna att ge sig av mot deras nya land, som ännu var okänt.
Ingen hade vågat gå in i berget, som såg ytterst riskabelt ut med ljud av dunsande stenar som flög ner mot det så gott som bottenlösa hålet som hade skapats av blixten.
Bisore låg i en sovsäck av finaste fårull, eller llana d'ovella, som dvärgarna kallade det.
Bisore sov oroligt, han drömde att han var ensam i en stor mörk skog, med endast sin lyckta som sällskap.
Plötsligt dök ett par stora gula ögon upp i skogen, och kom sakta närmare, och närmare, en benig hand sträcktes ut...
Bisore vaknade och satte sig upp, flämtande och varm.
"Jasså, är detta den rätta tiden för att vakna tycker du? Skynda på din lata latmask!" Aita skakade honom och gjorde en ansatts till att ta bort hans sovsäck.
Bisore stönade högt och kröp ännu djupare in i sovsäcken.
”Nåja, jag lämnar dig, men skynda på!”
Efter en tid som för Bisore verkade som en oändlighet var han uppe på stenhällen.
Han gick fram till Jakintsuak, som satt omgiven av små dvärgungar, eller som vissa människor skulle kunna misstolka som vuxna män som förlorat en bit av benen i en strid.
”Jaha, vilken saga ska ni höra i dag då?”
”Den om alverna!!” hördes någon ropa. ”Nej! Om pameten lobanja och enten!” hördes någon annan ropa. Det följde en ström av önskingar.
”Vi tar trollkarlarna.” sa Jakintsuak. Utspridda hurrarrop och nejrop hördes.
Han började berätta med låg, men dock tydlig röst.
”En gång, på tiden då världens första tidålder nått sin mittpunkt, samlades de fem.
Den vite, som var mäktig och hade den underliga gåvan att tala.
Den grå, som var mystisk och en kraft att kontrollera den flammande elden.
Den brune, som satte naturen högst.
Den blå, som väntade ett liv i forsar och bäckar.
Och till slut, den gule, som hade ett ostabilt humör och en hand för silver.
De var alla magiska, de var fem av de få personerna som kunde styra naturens krafter.
Den vite och den gule skapade tillsammans några stenar, där de kunde stärka och vårda sina krafter.
Den grå fick den röda stenen, där elden kunde kontrolleras, den brune fick den gröna, som hade kraften att läka och tolka naturens mål.
Den blå fick den vita, som styrde den vilda vattendragen, den gule den grå, som transporterade luften och kunde tillsammans med den vita stenen kunde forma berg.
”Men den vite trollkarlen då?”
”Glömde jag honom?”
Barnen nickade.
”Oj då, han är ju också viktig! Så… när den vite trollkarlen skulle få sin sten visste de inte vad som skulle skapas, men till slut kom de på det. Folken.”
”Vad betyder det?” utbrast Bitxi, en av de yngsta.
”Att han kunde skapa nya livsformler och tala alla folkens språk, men även kraften att övertala, att lura och…” han sänkte rösten till en mystisk viskning. ”… föra bakom ljuset.”
Han lutade sig gäspande bakåt. ”Den stora saken är att utan en av dessa stenar… försvinner livet. Utan att veta det lindade trollkarlarna världen runt fem stenar! Tänk på det ni!”
En oroande tystnad följde och endast Jakintsuak log.
”Så ja, gå nu!”
Barnen vandrade iväg, men Bisore stod kvar.
”Berätta mer, Jakintsuak, berätta om stenarna.”
Jakintsuak suckade.
”Inte nu, men en dag, jo du, en dag kommer du önska att du ens aldrig hört den.” med de orden gick han i väg och lämnade Bisore med alla hans frågor.

Jättebra!

bra.

Åh, kan inte du skriva mera? Enligt mig finns det ingen fantasyvärld som är lika trollbindande som Tolkiens. Och du skriver väldigt bra!
Bara en liten sak som jag vill säga. Vad jag vet så finns det ingen gul trollkarl, utan två blåa.

Strunt samma! Den är bra i alla fall och ja du var helt klart begåvad

Bisore kliade sig förvirrat i hårbotten. Han förstod inte vad den gamle mannen menade, och kollade länge efter honom när han nynnande vandrade iväg mot de andra dvärgarnas läger.
Han var tvungen att skaffa upplysningar, det kändes som om den här sagan hade ett budskap, kanske inbäddat men även betydande.
Han kollade sig omkring. Jakintsuak hade samlat alla i en stor hop och det märktes att han informerade dem, för alla lyssnade intensivt och skulle säkert inte kollat upp om så Bisore hade kastat sig ner för ett stup.
Då kom han på sin idé, som både Aita skulle uppfatta idiotisk och riskabel. Men på grund av sin sjukliga frågevishet var det hans enda tanke.
Att komma in till berget.
Han tog ett rep och snurrade det runt sin midja, sedan gick han fram till öppningen.
Kylig luft strömmade ut från det svarta tomrummet, som i vanliga fall brukade vara upplyst av facklor. Mörkret tycktes ta tag i honom och han backade några steg.
Han tyckte sig höra svaga susningar och viskningar, som om något som länge ruvat i berget hade släppts löst vid blixtens framfart.
Han knep ihop ögonen och rusade in.
När han öppnade ögonen hade mörkret redan bildat en ogenomtränglig vägg runt honom, men hans dvärgögon vande sig snabbt.
Han rörde försiktigt med foten framför sig för att inte riskera att störta ner i hålet.
Men direkt drog han sig förskräckt tillbaka, inte nog med att det var sant att hålet var där, utan det var även MITT på huvudgången!
Försiktigt gick han, pressad mot väggen, mot De inre salarna.
Susande ljud hördes från stupet, likt viskningar vars ord Bisore inte kunde urskilja. Obehaglig till mods fortsatte han vandra. Han letade sig sakta fram och trodde sig ha kommit till Jakintsuaks lilla kammare.
Till Bisores lättnad var det mystiska rummet ännu upplyst med ett grådunkelt sken, som han lätt kunde urskilja saker ur.
Till exempel den gamla boken.