DEN GLÖMDA TRÄDGÅRDEN.

- Ett överraskande arv. En sekelgammal hemlighet. Ett egendomligt försvinnande -

Hallå där. Jag har nyligen läst om en bok, som jag tycker väldigt mycket om, och som inte är särskilt känd. Den heter Den glömda trädgården, och då jag tycker att flera borde läsa den har jag fått för mig att skriva av den. Jag kommer inte ändra namn eller någonting, boken är skriven av Kate Morton.

Jag rekommenderar boken till ungdomar, 13år eller äldre, då det är några kärleksscener och saker som kan vara obegripliga för yngre, men vill yngre läsa kan jag inte stoppa dem

Baksidan:

Augusti 1975. Idag kom de med min vita koffert. Så snart jag såg den visste jag vad det var.
Överst låg ett brev från pappa, en sorts ursäkt och där under en flickklänning - min förmodar jag - en hårborste av silver och en sagobok. Jag kände omedelbart igen den. Jag slog upp boken och fick syn på henne. Sagoberätterskan. Ordet bara kom. Jag är säker på att hon är nyckeln till mitt förflutna. Om jag finner henne finner jag mig själv.

1913. På ett engelskt passagerarfartyg till Australien hittas en liten flicka övergiven. En mystisk dam som flickan kallar Sagoberätterskan har lovat att ta hand, men istället försvinner damen spårlöst.

1975. Som gammal återvänder Nell O'conner till England för att finna sanningen om sin familj. Sökandet för henne till Cornwalls vindpinade kust och Blackhurst Manor, ett stort herresäte med en gåtfull historia.

2005. Bland Nells kvarlåtenskap finner barnbarnet Cassandra en sagobok, skriven av en författarinna som oförklarligt försvann i början av 1900-talet. Dessutom bjuder Nells testamente på en överraskning: ett litet hus beläget på en stor lantegendom i Cornwall. I detta hus och dess trädgård kommer Cassandra en sekelgammal hemlighet på spåren.

---
Det är en någorlunda tjock bok, och jag förstår om ingen vill läsa, men det skulle vara kul att se - läsa - andras reaktioner på det som utspelar sig i boken, då ingen jag känner har läst boken.

Ska kolla efter den nästa gång jag är på biblioteket! Den låter bra :3

Jag läser gärna den här :3

"Varför måste jag hämta tre av älvadrottningens hårstrån?" sa prinsen till den kloka gumman. "Varför just tre och inte två eller fyra?" Gumman lutade sig lite närmare men slutade inte spinna. "Tre är det heliga talet, mitt barn. Tre är talet för tid, och vi har det förflutna, nuet och framtiden. Tre är för familj, som mor, far och barn. Tre är talet för feer, och vi letar efter dem bland ek, ask och haghorn." Den unge prinsen nickade, det gumman sa var sant. "Därför behöver jag tre hårstrån till min fläta."

Ur Älvans fläta av Eliza Makepeace.

London 1913
Det var mörkt där den lilla flickan satt hopkrupen bakom tunnorna, men hon gjorde som hon blivit tillsagd. Damen hade sagt att hon skulle sitta tyst som en mus och vänta. Det var en lek, precis som kurragömma.
Den lilla flickan lyssnade från sitt gömställe och målade upp en bild i huvudet så som far hade lärt henne. Karlar skrek åt varandra. Det var sjömän, antog hon, med grova, sträva röster som bar spår av havet och dess salt. Långt bortifrån hördes dova signalhorn, visselpipor och svaga årplask och högt ovanför svävande skriande måsar med utspända vingar som fångade solljuset.
Damen hade sagt att hon strax skulle komma tillbaka och flickan hoppades att det skulle bli snart. Hon hade väntat länge, så länge att solen hade vandrat över himlen och nu värmde knäna genom den nya klänningen. Hon lyssnade efter ljudet av damens frasande kjolar mot däcket och efter de klapprande klackarna. Till skillnad från flickans egen mor hade damen alltid bråttom. Lite förstrött och helt obekymrat undrade flickan var modern kunde hålla hus och när hon skulle komma. Och hon undrade över damen. Hon visste vem det var, hade hört mormor tala om henne. Damen kallades Sagoberätterskan och bodde i den lilla stugan ute på klippudden, på andra sidan labyrinten. Det var inget som flickan antogs veta. Hon var strängeligen förbjuden att leka i labyrinten, och mor och mormor hade sagt att det var farligt att gå nära klippkanten. Men ibland när ingen såg brukade flickan göra sådant som hon inte fick.
I solgatan mellan två tunnor virvlade dammet. Den lilla flickan log och både damen, klippkanten, labyrinten och modern var som bortblåsta. Hon höll upp ett finger, försökte skrattande fånga de undflyende dammkornen. Ljuden utanför gömstället hade förändrats. Flickan kunde höra brådskande steg och upphetsade röster. Hon lutade sig framåt, tryckte ansiktet mot tunnans svala trä och betraktade däcket med ett öga. Hon såg ben, skor och underkjolsfållar, ändarna på kulörta pappergirlander som fladdrade hit och dit, måsarna som kretsade högt ovanför på jakt efter något ätbart.
Det väldiga fartyget krängde till och från djupet av dess inre kom ett lågt, utdraget knakande. Vibrationer fortplantade sig genom plankorna till flickans fingertoppar. Det var som om tiden stod stilla och hon upptäckte att hon höll andan med handflatorna pressade mot däcket. Så gjorde fartyget en överhalning och lade ut från kajen. Signalhornet genljöd och folk hurrade och ropade "Lycklig resa!" De var på väg, till Amerika, till en plats som hette New York där far var född. Sedan en tid tillbaka hade flickan hört föräldrarna viska om det. Mor hade sagt till far att de borde resa så snart som möjligt, att de inte vågade vänta längre.
Den lilla flickan skrattade igen; fartyget gled genom vattnet likt en jättestor val, som Mody Dick i boken far ofta läste för henne. Mor gillade inte att han läste vuxenböcker för dottern, hon menade att de var otäcka och skulle sätta griller i huvudet på flickan. Far gav då alltid en puss på pannan då hon sa så, höll med henne och lovade att inte göra om det. Ändå fortsatte han att läsa för flickan om jättevalen och han berättade sagor för henne - allra bäst tyckte hon om sagan om gumman utan ögon och den modiga prinsessan som seglade över havet - han såg bara till att mor inte fick veta något om det, det var deras hemlighet.
Den lilla flickan förstod att de måste ha hemligheter för mor. Hon var inte frisk, hade varit sjuklig redan innan flickan föddes. Mormor förmanade ständigt flickan att vara snäll och om mor blev upprörd kunde något fruktansvärt hända, att det skulle vara flickans fel. Hon älskade sin mor och ville inte göra henne ledsen, ville inte att något fruktansvärt skulle hända, så hon höll saker och ting hemliga, som att hon brukade leka i labyrinten, att far berättade sagor för henne och att hon ett par gånger fått följa med honom och hälsa på Sagoberätterskan i den lilla stugan ute på klippudden.
"Aha!" hördes en röst intill henne. "Du är hittad!" Tunnan vräktes åt sidan och flickan kisade mot det starka ljuset, blinkade tills en pojke ställde sig för solen. Han var stor, åtta nio år gammal, gissade hon. "Du är ju inte Sally!" utbrast han.
Den lilla flickan skakade på huvudet.
"Vem är du?"
Hon fick inte tala om vad hin hette. Det var en lek hon och damen lekte. "Det är hemligt."
Han rynkade på näsan så att fräknarna flöt ihop. "Varför?"
Den lilla flickan ryckte på axlarna. Hon fick inte säga något om damen heller, det påminde fadern henne alltid om.
"Var är Sally någonstans?" Pojken började bli otålig och blicken irrade hit och dit. "Jag är säker på att hon sprang åt det här hållet."
En bit bortifrån hördes skratt och ljudet av springande steg. Pojken lyste upp. "Fort!" sa han och satte av. "Hon kommer undan."
Flickan stack ut huvudet bakom tunnan och såg honom pila genom trängseln på jakt efter en hastig skymt av vita underkjolar.
Flickan ville så gärna vara med och leka.
Men damen hade sagt att hon skulle vänta.
Pojken hann allt längre bort, väjde för en korpulent herre med vaxad mustasch som drog ihop ögonbrynen så att han såg ut som ett levande frågetecken.
Den lilla flickan skrattade.
Kanske var det en lek alltihop. Damen uppförde sig inte som de andra vuxna hon kände. Kanske var hon också med och lekte.
Flickan kröp ut från gömstället bakom tunnorna och reste sig långsamt. Vänsterfoten hade somnat och hon hade stickningar i den. Medan hon väntade på att känseln skulle komma tillbaka svängde pojken runt ett hörn och försvann.
Utan att tänka sig för satte hon efter honom. Benen gick som trumpinnar och hjärtat sjöng i bröstet.

---
Så det var det första "kapitlet" i boken, hoppas ni tycker det är bra! (

OMG det var ju afsjklhAWESOME!! Längtar efter mer ♥

Brisbane 1930

Det slutade med att de hade Nells födelsedagsfest i samlingssalen uppe på Latrobe Terrace. Hugh hade föreslagit det nya dansstället, men som ett eko av modern hade Nell sagt att det var dumt att dra på sig onödiga utgifter när tiderna var så hårda. Hugh hade gett sig men envisats med att hon skulle beställa spetsen hon ville ha till klänningen från Sydney. Det var Lil som gett honom idén innan hon gått bort. Hon hade lutat sig framåt, tagit hans hand och visar honom tidningsannonsen från butiken på den exklusiva affärsgatan Pitt Street. Hon hade berättat hur fin spetsen var, hur mycket det skulle betyda för Nell och sagt att det kunde tyckas slösaktigt men att spetsen kunde användas till brudklänningen när det blev så dags. Så hade hon lett mot honom och hon var sexton år igen och han var nyförälskad.
Vid det laget hade Lil och Nell sytt på födelsedagsklänningen i ett par veckor. När kvällsmaten var överstökad, småflickorna kivades på verandorna, och det var så tjockt med mygg i kvava luften att det kändes som om man skulle bli galen av surret, brukade Nell ta fram sykorgen och sätta sig vid moderns sjuksäng. Ibland hörde Hugh dem skratta åt något som hade hänt i tidningskiosken där Nell arbetade. Han brukade dröja sig kvar vid dörren, stoppa pipan och lyssna då Nell sänkte rösten och glädjestrålande berätta vad Danny hade sagt om huset han skulle köpa när de var gifta, om bilen han sett och förmodligen kunde få för en spottstyver eller om den senaste mixern från varuhuset McWhirter´s.
Hugh tyckte om Danny – kunde inte önska en bättre make åt Nell – vilket var lika så gott eftersom de två hade varit oskiljaktiga sedan de träffades första gången och det var snart två år sedan nu. När Hugh såg dem tillsammans påmindes han om de tidiga åren med Lil. De hade varit så lyckliga, hjälpt och stöttat varandra och nästan aldrig blivit osams. Det hade varit ett bra äktenskap. Visst hade de haft sina prövningar, i början innan barnen kom, men på det ena eller det andra sättet hade de alltid lyckats komma överens.
Då pipan var toppad hade Hugh inte längre någon ursäkt att dröja sig kvar. Han brukade gå ut på den främre verandan och sätta sig i ett mörkt lugnt hörn, så lugnt det nu kunde bli när man har huset fullt med stimmiga döttrar. Där ute var det bara han och flugsmällan på fönsterblecket som han tog till då myggen blev allt för påträngande. Som vanligt gick tankarna till hemligheten han bevarat i alla år.
Han hade stått emot länge men kände att tiden var inne. Hon var nästan tjugoett år gammal, en vuxen kvinna redo att gå ut i livet. Hon var förlovad och skulle snart gifta sig. Nog hade hon rätt att få veta sanningen?
Hugh visste mycket väl vad Lil tyckte om saken och därför hade hon inte talat om vad han tänkte göra. Han ville inte oroa Lil, ville inte att hon skulle ägna sina sista dagar i livet åt att försöka avråda honom, som hon så ofta gjort förr.
Ibland när Hugh funderade på hur han skulle bära sig åt, hur han skulle klä sin bekännelse i ord, kom han på sig med att önska att det vore någon av de andra flickorna. Då skämdes han för att han favoriserade Nell, trots att det bara var i hans egna tankar.
Men det hade alltid varit något särskilt med Nell, för hon hade skilt sig från de andra. Hon hade varit så livlig och fantasifull och mer lik Lil, tänkte han ofta, fast det var naturligtvis helt befängt.

De hade hängt upp girlanger i taket – vita för att matcha klänningen och röda för att matcha håret. Den gamla samlingssalen var visserligen inte lika elegant som de nyaste tegelbyggnaderna i staden, men den dög bra. Längst in nära scenen hade Nells fyra småsystrar ställt fram ett bord för födelsedagspresenterna och där låg redan en försvarlig hög. Några av kyrkans damer stod för förtäringen och Ethel Mortimer spelade romantiska dansmelodier från kriget på pianot.
Till en början stod ungdomarna längs väggarna i nervösa små klungor, men musiken fick det att spritta i benen och snart följde paren de mer utåtriktade ynglingarnas exempel och vågade sig ut på dansgolvet. Systrarna tittade längtansfullt på tills de uppmanades att hjälpa till att bära in smörgåsfaten till långbordet.
När det blev dags för talen hade folk blivit rosiga om kinderna och skorna var skavda av allt dansande. Marcie McDonald, prästfrun, knackade i glaset och alla vände sig mot Hugh som reste sig och plockade fram en papperslapp ur bröstfickan. Han vecklade upp den, harklade sig och körde handen genom håret. Att tala inför publik hade aldrig varit hans starka sida. Han var en tillbakadragen man som behöll sina åsikter för sig själv och med glädje överlät åt de munviga att sköta pratet. Men en dotter blev bara myndig en gång i livet och det var hans plikt att hålla tal till henne. Han hade alltid varit plikttrogen och följt reglerna, åtminstone för det mesta.
Han log lite då en av arbetskamraterna från hamnen kom med en gliring och drog ett djupt andetag. En efter en läste han upp punkterna på lappen som var skrivna i pyttesmå bokstäver i svart bläck: Hur stolt han och Lil alltid varit över Nell, hur lyckliga de hade blivit då hon kom, hur mycket de tyckte om Danny och hur förtjust Lil hade blivit då hon fick reda på förlovningen innan hon dog.
Då Hugh nämnde hustrun som nyligen dött började det svida i ögonen. Han tystnade och lät blicken glida över vänner och bekanta innan den stannade på Nell, som log åt någonting Danny viskade i hennes öra. Då ett moln tycktes dra över Hughs panna undrade många om han hade något viktigt att tillkännage. Så var ögonblicket över, han ljusnade och stoppade ner lappen i bröstfickan igen. Det var på tiden han fick en till karl till familjen, tillade han med ett ironiskt leende; det skulle bli bättre jämnvikt.
Damerna från köket satte fart och började servera gästerna smörgåsar och te, men Hugh bara stod där, lät folk tränga sig förbi honom, fick en och annan klapp på axeln och en tekopp i handen. Talet hade gått bra, ändå förmådde han sig inte att slappna av. Hjärtat slog fortare och han svettades trots att det inte var varmt.
Han visste naturligtvis varför. Kvällens plikter var ännu inte över. När Nell ensam smet ut genom sidodörren såg han sin chans. Han satte ner tekoppen på presentbordet, lämnade sorlet i salen och steg ut i den svala kvällsluften.
Nell stod vid en ensam silvergrå trädstam. En gång i tiden hade både bergskammen och ravinerna på sidorna varit täckta av eukalyptusträd. Det måste ha varit vidunderligt att se de spöklika stammarna under månljusa nätter, tänkte han.
Men nu försökte han skjuta upp det igen, drog sig undan ansvaret, visade sig svag.
Ett par svarta fladdermöss avtecknade sig mot den mörka himlen då han gick nedför den rangliga trätrappan och över det daggvåta gräset.
Nell måste ha hört honom komma – kände det kanske – för hon vände sig om och log då han närmade sig.
Hon stod och tänkte på modern, berättade hon, och undrade från vilken av stjärnorna Lil tittade ner.
Hugh kunde ha gråtit då hon sa det. Måste hon föra Lil på tal i just det ögonblicket, påminna honom om att hon såg på, att hon var arg på honom för vad han stod i begrepp att göra? Han kunde höra Lils röst, alla de gamla argumenten…
Nej. Det var hans sak att fatta beslutet och han hade gjort det. Det var trots allt han som hade satt i gång alltihopa. Även om det varit oavsiktligt så hade han tagit det steget som lett dem in på den här vägen och det var hans ansvar att ställa det till rätta. Hemligheter hade en förmåga att läcka ut, det visste han, och det var bäst att hon fick veta sanningen av honom.
Han fattade Nells händer och kysste bägge på ovansidan, kramade dem hårt, höll hennes mjuka släta händer i sina valkiga och sträva.
Hans dotter, hans första.
Hon log mot honom, vacker som en tavla i sin vita spetsprydda klänning.
Han log tillbaka.
Sedan ledde han henne fram till ett kullfallet eukalyptusträd. När de satt ner lutade han sig fram och viskade i hennes öra, röjde hemligheten som han och Lil bevarat i sjutton år, väntade på att det han sa skulle sjunka in, såg henne förlora fotfästet i tillvaron. På bråkdelen av en sekund försvann den människa som hon dittills varit.
---
Jag är ledsen att det var ett tag sen jag publicerade förra, men här är kapitel 2.