Pradow [hungerspelen ff, sv]

Namn: Pradow
Genre: Kärlek, äventyr
Typ av text: Fanfiction på Hungerspelen
Rating: Puh, beror på hur mycket man tål. Kommer förekomma en del våld, eftersom det är Hungerspelen.
Språk: Svenska
Antal kapitel skrivna: 16
Färdigskriven: Ja
Beskrivning: Prune lever i distrikt 7 tillsammans med sin far och lillebror. Prunes mor och yngre syster dog i en husbrand när hon var mindre, och den hemska händelsen ger fortfarande Prune mardrömmar.
Prune träffar en kille, Shadow. Hur utvecklas deras relation? Är alla så ärliga som de verkar? Snart börjar spelen. Två ungdomar kommer bli dragna från distrikt 7. Vilka blir det? Vem vinner spelen, vem återvänder hem? 23 ungdomar kommer dö, endast en kommer överleva.

Kapitel kommer på MÅNDAGAR och TORSDAGAR.

FANFICTION.NET (click*)

Kapitel;

*bevakar*

Tackar ^^
Yes, so here är första kapitlet. Vet att det kom upp lite sent, men jag har vart upptagen med träning och plugg idag. Buuut, here we go! ;D
--

Kap 1

Alla hus i Distrikt 7 är gjorda av trä. Det är dem för att det är det distriktet där det finns som mest träd. Vi tillverkar trämöbler här, papper, ja allt som har med trä att göra.

Men om någon en sen höst kväll hade tänt en stor brasa för att hålla mörkret borta är det plötsligt inte lika med bra med trähus, särskilt inte om det råkar ligga en bunt halvdruckna spritflaskor på trasmattan framför eldstaden. Då förvandlas plötsligt hela huset till en enda stor brasa och det enda som återstår är en sotig fläck där huset en gång stått.

Jag stirrade på det stora trädet som rest sig ur askan. Ett plommon träd. Mors favorit träd. Det är därför jag heter Prune, som är ett ord för just plommon på ett gammalt språk som ingen varken längre använder eller känner till.

Det var första gången jag gick hit sedan branden, och precis som jag misstänkt fylldes jag av nostalgi. Det blev för mycket för mig. Jag sjönk ner intill trädet med händerna framför ansiktet och lät tårarna rinna nerför mina kinder likt vattenfall.

Oliver, min lillebror, gick hit varenda dag. Jag förstod inte hur han står ut med det. Men han var så liten när allting hände. Bara sex år. Han mindes förstås inte lika tydligt hur snabbt elden spred sig. Hur snabbt man insåg att man aldrig skulle ta sig levande därifrån. Ändå lyckades vi. Jag och Oliver befann oss på övervåningen när vi hörde mors och Ilanas skrik. Sen såg vi elden som redan slickade trappan till undervåningen. Jag var tio år, och jag mindes allt som om det hände igår. Hur jag slängde upp fönstret och hur vi hoppade. Jag och Oliver. Vi landade mjukt i den stora lövhögen som vi hjälpt far att räfsa ihop tidigare på dagen. Vi överlevde. Så gjorde även vår far. Men varken mor eller Ilana, min syster, bara ett år yngre än mig, gjorde det.
Idag var det fem år sen, precis. Tänk att jag inte hade kommit hit på fem år. Fem långa år hade gått. Far drack inte lika mycket nu. Dels för att det var hans spritflaskor som fått elden att bryta lös, men samtidigt var han tvungen att dricka för att kunna handla med sina skuldkänslor.

"Får man ta ett plommon?"

Jag ryckte till vid den plötsliga rösten. Med suddiga ögon tittade jag upp för att se vems röst det var. En kille stod framför mig, eller framför trädet rättare sagt. Han lutade sig nonchalant mot stammen med händerna i ett par slitna jeans. Hans ansikte ramades in av en lockig, svart hårman. Med tanke på hur otroligt stor han var såg han ut att kunna vara runt sjutton år.

Generat torkade jag min snörvlande näsa mot tröjärmen och reste mig på ostadiga ben. "Nej", sa jag bestämt. "Det får du inte."

"Varför inte?" började killen fråga men jag vände mig om och gick, men han lät mig inte vara så lätt. "Vad heter du?"

Jag ignorerade honom. "Prune", stönade jag tillslut, efter att han upprepat frågan tre gånger, lika retsamt varje gång. "Prune Wright."

"Trevligt att träffas Prune Wright. Jag heter Shadow. Shadow Alexander", sa killen och gjorde en imitering av en bugning.

Jag rynkade pannan. "Vad är vad? Shadow låter inte precis som ett förnamn."

"Det är mitt förnamn", svarade han, en aning irriterad lät det som.

Namnet lät vagt bekant och tillslut slog det mig varifrån jag kände igen honom. Son till Albelena Alexander, en kvinna högt uppsatt i regimen, ogillad, men respekterad, av alla i distriktet. Typiskt henne att döpa sin son till Shadow. Det var många tjejer som tyckte om Shadow, trots hans familj. Men det var väl inte så konstigt egentligen. Shadow var faktiskt riktigt snygg. Fast jag hade faktiskt för mig att han var singel. Jag hade nog aldrig hört ett bra rykte om honom. Han var även redaktör i skolans tidning, om jag inte mindes fel. Ja, så var det. När jag var mindre drömde jag om att få skriva i tidningen. Jag satt ofta under ett träd i skogen med ett block och skrev. Dikter, texter. Men det var innan branden. Sedan dess hade jag knappt skrivit en rad mer än i skolan. Jag saknade det nästan, nu när jag tänkte tillbaka på det. Men, nej. Att skriva tillhörde mitt gamla liv. I det livet existerade endast fred. Och det var långt ifrån vad som existerade i livet idag.

"Så, bor du här?"

Jag vände mig om och stod än en gång öga mot öga med Shadow. Jag hade inte märkt att han fortfarande följt efter mig, och nu hade jag gått hela vägen hem till mitt hus. Mitt nya hus. Huset som vi tilldelats efter branden. "Ja, jag bor här", sa jag kort och klev uppför trappan till verandan och öppnade dörren till hallen.

"Så, ses vi igen?" frågade killen och jag gav till ett skratt.

Man kunde inte precis säga att vi hade 'setts' någon längre tid, och för mig hade det bara inneburit att han följt efter och irriterat mig. "Knappast", svarade jag och slog igen dörren bakom mig.

--
Note; Yes, det är den ungefärliga längden på kapitlerna. Inte särskilt mycket spänning precis i början, men det kommer.
På torsdag kommer nästa kap!

omg, vad bra du skriver ♥
bevakar stenhårt

^ wow, tack! ♥

bevakar! känner på mig att jag kommer älska detta ♥

åh, tack hörni! ♥
Hade glömt att jag hade konfa idag, därför den aningen sena uppdateringen. ^^ But, heres chapter 2! Hope u like it!
--

Kap 2

"Prune!" skrek Oliver från undervåningen och jag slog irriterat upp ögonen.

"Vad vill du?!" skrek jag tillbaka. Jag slängde en blick på klockan som stod på mitt lilla nattduksbord. En gång i tiden, innan min far började dricka, hade han jobbat som urmakare, och en mycket skicklig sådan. Far var omtyckt i distriktet och det hade även mor varit. Och det var tack vare det och fars goda jobb som gjorde att vi tilldelats ett sådant fint hus efter branden. Huset var visserligen mycket litet, med två rum på övervåningen, ett där jag och Oliver sov och ett där far sov, och tre rum på undervåningen, men jämförde man med andra hus längre ner på gatan var vårt hus riktigt fint.
Det var lördag, vilket betydde ledig dag, och klockan var inte mer än sju! Jag förstod inte för mitt liv vad det var som Oliver fann så viktigt. Han som alltid steg upp lika tidigt brydde sig inte om ifall det var ledigt eller inte, men han brukade faktiskt låta mig sova!

"Oliver!" ropade jag igen. "Vad vill du?" Jag betonade varenda ord och väntade otåligt på svar.

"Du har besök!" ropade han upp. "Skynda dig nu, Prune!"

"Av vem då?" ville jag skrika, men det var väl lika bra att se efter själv. När jag stapplade fram till garderoben drog jag ut ett par jeans och en blå t-shirt utan att riktigt bry mig om vad jag tog på mig. För att dölja min hemska morgonlook satte jag snabbt upp mitt röda hår i en slarvig hästsvans.

"Kommer!" ropade jag och dundrade ner för trappan och stannade förvånat på sista trappsteget.

Oliver stod och pratade med Shadow Alexander i hallen. "Vad vill du?" frågade jag vaksamt.
Oliver och Shadow tittade upp från sin konversation som om dem först nu märkt att jag stod där, trots mitt dundrande i trappan. "God morgon", flinade Shadow och jag gav honom en mördande blick.

"Vad vill du?" upprepade jag.

"Tänkte fråga och du ville hänga med på en promenad", sa Shadow och avfyrade ett bländande leende.

"Varför skulle jag?" sa jag och skulle just vända mig om och gå när min lillebror tog till orda.

"Kom igen, Prune. Go for it!"

"Oliver…" Jag gav honom en varnande blick och kände hur mina kinder blossade.

"Ska du göra något annat idag?" frågade Shadow.

"Nej, det ska hon inte. Så, gå nu." Oliver gav mig en knuff i ryggen så jag nästan snubblade in i Shadow som flinandes öppnade dörren och jag följde motvilligt efter honom.

Jag gick bredvid honom på stengången från vårt hus och kvävde en gäspning.

"Trött?" flinade Shadow.

Jag svarade inte utan gick bara med tysta steg bredvid honom när han svängde in i skogspartiet bakom vårt hus. Av Panems tolv distrikt var distrikt sju varken det sjabbigaste eller finaste distriktet, men vi hade åtminstonde någorlunda frihet. Fredsväktarna, de som höll ordning i distrikten och Huvudstaden, vandrande omkring på gatorna ibland och längre in i skogen höjde sig ett högt elledande stängsel. "Vart ska vi?"

"Det ligger en jättefin glänta inte långt här ifrån", svarade Shadow och jag höjde ögonbrynen. Jag fattade fortfarande inte vad den här dumma promenaden gick ut på.

Vi förblev tysta och jag brydde mig inte om att försöka bryta tystnaden. Mina tankar hade snavat in i en mörk, tom skog där jag gick totalt ensam med en främmande pojke som var så mycket större än mig.

Fast skogen vi promenerade i nu var såklart inte särskilt mörk. Den var rentav av vacker nu när den tidiga morgonsolen lyste in genom taket av grenar som sträckte sig mot himlen.

"Så, du gillar inte plommon?" frågade Shadow och bröt tillslut tystnaden.

Jag rynkade pannan och såg oförstående på honom. "Vad är det för någon fråga?"

"Eller vill du bara inte att andra ska äta upp alla plommon?"

"Jaha." Han snackade om igår. Han hade frågat om han fick ta ett plommon och jag hade bestämt sagt nej. "Um, nej. Jag äter aldrig plommon", svarade jag undvikande.

"Men du gillar dem?"

"Plommon var min mors favorit träd", svarade jag tyst.

"'Var'?"

"Hon är död."

"Åh, förlåt, Prune. Det var inte meningen…"

"Det är lugnt", svarade jag och viftade med handen som för att visa att det var glömt.

"Min far är död", sa Shadow efter ett tag och jag såg upp på honom. Jag hade aldrig hört något om hans far men det hade aldrig slagit mig att han inte levde. "Han jobbade på sågverket, och en dag när de skulle fälla träd gick någonting fel. Ett stort träd föll åt fel håll och far hamnade under det", berättade Shadow. "Jag var åtta år när det hände."

"För fem år sen började vårt hus brinna", började jag och fick plötsligt väldans lust att berätta allt för Shadow som jag knappt kunnat berätta för mig själv de senaste åren. "Det var så hemskt", viskade jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. "Jag har varit livrädd för eld enda sedan dess", erkände jag. "Elden spred sig så snabbt…"

"Du behöver inte berätta om du inte vill, Prune", sa Shadow men la en lugnande arm runt min axel.

"Varken min mor eller lillasyster överlevde", fortsatte jag, fortfarande viskande. "Igår var det exakt fem år sedan. Jag saknar dem." Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna den här gången, men det brydde jag mig inte om.

"Jag förstår hur det känns", mumlade Shadow.

Och när jag stod där med Shadows arm runt mina axlar och tårarna rann nerför mina kinder kände jag ett sånt starkt samband med honom, och för första gången på länge kände jag mig trygg.

--
Jahaja. Vad tycks so far? Dadadadaah. Nästa kap kommer alltså på måndag. C:

omg, tack tack guys! :'D
Bara för att jag har studiedag idag tänker jag för en gångs skull publicera dagens kapitel lite tidigare. c;

Det här och nästa kapitel var från början ett kap, men det blev alldeles för långt, så jag delade dem på två. Det blir kul att se vad ni tycker om nästa kap, (mwoahah), och kapitlet efter det är för övrigt Slåtterdagen, tror jag. ;3
Enjoy!

Kap 3(.1)
“Vart ska du, Prunie?” ropade far när jag skuttade nerför trappan. Han gned sig i pannan och såg upp på mig men verkade inte riktigt kunna fokusera blicken.

“Jag ska till marknaden”, log jag.

“Värst vad du ser glad ut”, muttrade han. “Kom hem innan lunch!”

“Jadå”, lovade jag och sträckte mig efter dörrhandtaget men Oliver stoppade mig.

“Vart ska du?”

Jag suckade. Värst vad alla var intresserade av att veta vad jag skulle göra idag, då. “Jag ska gå till marknaden. Marknadsdag idag, kommer du ihåg?”

“Äsh, du ska säkert träffa din pojkvän”, sa Oliver retsamt och jag slog löst till honom i bakhuvudet men lät honom inte förstöra mitt goda humör.

Väl på torget myllrade det av folk. Det var söndag, alltså marknad. Folk stod bakom sina olika stånd och sålde allt från getter till träflöjter och tyger.

“Hej, Prune!”

“God morgon, mrs Alston”, hälsade jag artigt. Den gamla kvinnan var en gammal vän till mor och far och bodde längre bort i distriktet.

“Hur är det med Alain?” frågade kvinnan och rättade till tygväskan hon bar över sina magra axlar.

“Jag tror far är på bättringsvägen”, svarade jag. “Visst, han dricker fortfarande. Men jag tror jag har lyckats tömma hans förråd till hälften i alla fall.”

“Så bra. Hälsa Alain och Oliver från mig, och ta hand om dig!” sa hon vänligt innan hon fortsatte fram till ståndet hon köat till.

Jag fortsatte genom folkmassan och sökte med blicken efter Shadow. Vi hade sagt att vi skulle ses här idag, men dumt nog inte var på torget. Shadow var det enda jag hade kunde tänka på sedan vår promenad igår. Det var skönt att ha någon att prata med. Och jag förstod varför ingen tjej i skolan i slutändan verkade bry sig om hans familj. Shadow var inte alls som dem i regimen!

När jag såg mig omkring fick jag syn på en mörk, lockig hårman en bit bort så jag gick sakta närmare och kunde snart urskilja en dialog.

“Så det funkar?”

“Tro mig, idag kommer det funka!” Det var Shadows röst. “Och snart är dina pengar mina.”

“Hej”, sa jag tveksamt när jag var framme vid Shadow och killen som han pratat med ursäktade sig fort och gick därifrån.

“Hej, Prune”, sa Shadow och blev plötsligt mycket upptagen med en sten som låg vid hans fötter.

“Vad var det ni pratade om?” frågade jag, nästan vaksamt nu när Shadow gett mig denna reaktionen.

“Äh, ingenting”, svarade Shadow och såg mig äntligen i ögonen. “Jag och Hunter har slått vad om en artikel om skolans mat som jag ska publicera i tidningen”, berättade Shadow flinandes. “Hunter tror inte att jag ens kommer få publicera den, men det tror jag. Så jag ska skicka in den idag”, sa han enkelt.

“Om skolans mat”, skrattade jag log stort.

“Så, vad hade du tänkt dig idag?” frågade Shadow med samma stora leende som jag och vi började strosa fram genom stånden.

“Jag vet inte riktigt…” började jag men avbröt mig själv när jag fick syn på vad dem sålde i ståndet vi just passerade. “Åh”, mumlade jag när min hand flög över den otroligt fint täljda slangbellan som låg på bordet. När jag var liten hade far lärt mig hur man använde en slangbella. Jag hade älskat den! Och nu hade jag inte använt någon på flera år. Jag hade nog fortfarande kvar min gamla, lilla slangbella någonstans när jag tänkte efter.

“En slangbella”, konstaterade Shadow bredvid mig. “Hur mycket kostar den?” frågade han mannen bakom bordet och jag suckade när jag hörde den stora summan.

“Jag har inte råd. Kom igen nu, Shadow.”

“Mhm”, mumlade Shadow och drog upp något ur sin ficka. “12?” frågade han mannen som skakade vilt på sitt flintskalliga huvud.

“20 minst!”

“15?”

“18, mitt sista bud”, sa mannen.

“Tja, okej.” Shadow gav mannen en summa mynt och vände sig till mig. “Jag är visst inget vidare på att pruta”, skrattade han.

“Varsågod.” Han räckte mig slangbellan.

“Va?” sa jag begåvat och stirrade på honom.

“Den är din”, flinade han. “Jag köpte den till dig.”

Jag föste slangbellan mot honom. “För hur mycket? Du får pengarna av mig imorgon!”

“Var inte dum, Prune”, skrattade Shadow. “Kom nu, jag vet vad vi ska göra.”

Förundrat gick jag efter Shadow medans jag inspekterade slangbellan och märkte knappt att vi hade gått in i skogen förens jag gick rätt in i ett träd. Jag gnuggade mig i pannan medan Shadow skrattade högt åt mig.

“Jätteroligt”, muttrade jag.

“Faktiskt”, flinade Shadow. “Hur gick det med pannan?” frågade han och fick ett allvarligare uttryck när han drog mig intill sig för att ta en titt på pannan. “Du kommer nog få en bula, gissar jag.”

“En stor, fet bula. Toppen.”

“Du skulle vara lika söt om du så hade femtio bulor i pannan”, log Shadow och mitt hjärta hoppade till. Han sa att jag var söt. Eller? Ja, det gjorde han!

“Långt kvar till gläntan?” frågade jag och log dumt ner i marken.

“Inte särskilt.”

Vi gick den korta biten under tystnad och när den orörda skogen sprack upp i en liten glänta stannade vi.

“Ta-da!” sa Shadow.