13 och såld

Hejsan! Har tänkt lägga upp en berättelse här då! Ni får gärna komma med konstruktiv kritik och säga vad ni tycker, jag vill gärna förbättra mitt skrivande.
Det kan vara några fel i berättelsen, och den är redan klar, men jag kommer rätta de felen jag ser själv, men dock inte alla eftersom jag ska försöka hålla den till det som jag ursprungligen skrev.

Titel: 13 och såld
Språk: Svenska
Typ av text: Typ skönlitteratur? Ingen aning...
Antal kapitel hitills: Jag har inte lagt upp alla men totalt är det 114 som dock inte alltid är särskilt långa. Så låt er inte avskräckas! xD
Färdigskriven: Ja... men inte upplagd som sagt.
Huvud person: Alice Milson
Rating: PG, det beror ju på vad du känner att du klarar av. Det kommer inte vara många "hemska" scener men de kan förekomma om man säger så.
Beskrivning: Alice bor i ett land som heter Pistore. Hon bor utanför en stad, med sin pappa, sin lillasyster Abel och några getter och kor. Pappan jobbar på åkern för att försörja familjen, och jagar. Alice får alltid uppdraget att sälja byten på marknaden. I Pistore är det ingen frid. Richard den Mörke härskar i landet. Han njuter av att döda och tvekar inte att utplåna by efter by. Unga män blev utskickade i krig som soldater, bland annat Alices bror Arthur. Hennes mor dog vid födslen av Abel.
På hennes trettonårsdag förväntar hon sig en glad far som är lika lycklig som henne. Men han blir bara mer och mer bekymrad...


Ganska dåligt beskrivet kanske, men ni får gärna läsa vidare och som sagt, säga vad ni tycker!

Kapitel och sidor:

Kommer uppdatera det lite då och då

Kapitel 1

"Alice! Alice! Titta fågeln!", skrek Abel åt duvan som flög iväg från ljudet av hennes skrik. "Nu försvann den. Hann du se?"
"Ja, jag hann se fågeln", sa jag och log mot henne. "Den var fin."
"Mm."
Mer sa hon inte utan började springa runt i vårgräset och rulla sig i de färgglada blommorna.
"Abel! Kom, smutsa inte ner dina kläder! Vi måste hem", ropade jag efter henne. Jag lät som mor, vilket jag inte tyckte om. Det påminde mig om henne, men hon dog under födseln av Abel.
"Redan?" frågade hon vädjande. "Kan vi inte stanna lite till? Snälla..." hon log ett oemotståendligt leende som ingen kunde strunta i.
"Men Abel... jag kommer och tar dig!", utbrast jag i ett skratt och började jaga henne. Abel skrattade och skrek. Hon var ovanligt snabb för en sju-åring, så det tog lite tid att fånga in henne. Men till slut fick jag tag på henne och började kittla henne. Hennes ben sprattlade så att jag höll på att tappa greppet om henne. Vi stannade upp. Abel började fingra med en av mina blonda lockar. Jag lät henne, eftersom det påminde om mor. Vi brukade alltid fläta vårt hår på varandra. Hennes lockar hade varit längre än mina, det hade jag tyckt var orättvist. Vår far sa alltid att Abel och jag hade ärvt hennes skönhet. Abel och jag kunde vara tvillingar, om hon var några år äldre förstås. Samma bleka hudfärg, och samma rosa läppar. Enda skillnaden var att hennes ögonfransar var längre än mina var i den åldern.
"Ska vi gå hem nu? Far väntar nog på oss", sa Abel med ett leende.
Jag skrattade lätt. "Ja", jag tror det var första gången jag hörde henne fråga om vi skulle hem.
Vi började gå på stigen som ledde genom skogen. Skogen var så vacker. Björkar och tallar, solstrålarna som letade sig in mellan trädkronorna. Stenarna och mossan. Den porlande bäcken var en självklarhet. Bäcken letade sig igenom hela skogen. Den var ett enkelt riktmärke.
När vi gick där, bland buskarna hördes ett rop:
"Anfall!"
Min första impuls var att skydda Abel, men jag hejdade mig när jag förstod att det var en barnröst. Tre små pojkar, kanske åtta år sprang på stigen. När de mötte oss sträckte de fram pinnar, som svärd och sa:
"Detta är vår mark! Betala för att komma förbi!"
"Är det er mark? Men ojdå, då måste vi gått fel! Kan inte Abel och jag få gå förbi, bara idag?", sa jag med ett leende.
Småpojkarna tittade tvekande på varandra. De bildade en klump och viskade. Efter en stund vände sig en av pojkarna sig om.
"Okej då, men bara idag!"
"Haha, ja då. Vi ska ta med betalning nästa gång!", sa jag och drog med mig Abel förbi pojkarna.
En av killarna tittade på Abel och sa:
"Hej Abel."
"Hej Benjamin", svarade Abel.
När de var utom hörhåll frågade jag:
"Hur kände du honom?"
"Mina kompisar kände honom och några fler, så vi lekte tillsammans."
"Okej", log jag. Det skulle jag kunna reta henne för. Benjamin och Abel...
Vår resa hem var kort och tyst. När vi kom hem till gården såg vi far ute på åkern.
"Abel, gå och säg till far att vi är hemma. Jag går in så länge", sa jag och log mot henne. Precis när jag nådde dörren hörde jag hovar. Många hästar med en soldat på ryggen red förbi. Konstigt nog slängde alla en blick på mig. En man ropade:
"Halt!"
På några sekunder stannade hela hären av ryttare. Mannen red fram till mig och frågade:
"Ditt namn?", han hade en djup stämma.
Jag var livrädd. Skulle de bränna ner gården? Skulle de döda mig? Jag svalde.
"Alice Milson", svarade jag med en röst som darrade.
"Alice Milson...", upprepade han och log hotfullt. Sedan red han tillbaka till hären som stirrade på mig. "Forsätt!" ropade mannen och red iväg.
Min far kom när de var borta och skakade om mig.
"Vad ville dem!? Vad sa dem till dig?", skrek han upphetsat medan han skakade mig.
"Far, ja-"
"Vad sa dem?", skrek han och skakade mig igen.
"De frågade bara vad jag hette, sen red de iväg! Jag lovar!", sa jag med darrande röst. Abel såg ut att börja gråta, liksom jag. Far skrek aldrig på oss.
Far lugnade ner sig. "Bra."
"Varför skrek du? Varför var du så upprörd?", frågade jag.
"Nu pratar vi inte mer om detta!", klippte han av kort och gick in. Abel och jag stod som förlamade.
Jag tog ett andetag. "Kom Abel, vi går in. Vi pratar inte mer om detta med honom, så blir allt bra." Men jag visste att det inte var så.

Bra!

Tack!

Superbra

Tack!

Kapitel 2


Jag oroade mig alldeles för mycket för far. Jag var ihopsjunken i en tjock dimma av tankar som ingen kunde ta sig igenom. Vissa stunder var jag borta, utom hör- och synhåll för alla. Abel blev först rädd, men hade nu vant sig. Det hade gått tre dagar, sen soldaterna kom. Om två dagar var jag tretton. Far hade ett liknande problem som jag, men skillnaden var att han satt i tankar nästan hela tiden. När han var borta försökte jag raska upp mig för Abels skull. Men även hon oroade sig för far och ville inte prata på samma sätt som förut. Dagen var som ett schema: Frukost bestående av oätlig gröt, far gick till åkern där han satt fridfullt medan Abel och jag var hemma, vi gick till far med lunch som han åt under tystnad, resten av dagen gjorde Abel och jag ingenting. Sen soldaterna kom förbjöd far mig att gå ut från gården. Abel kunde förstås inte gå ensam till marknaden, så det blev inga pengar. Men i vilket fall som helst kunde vi ju inte sälja något. Far arbetade inte, och jag hade aldrig lagt ner tid på bågskytte eller knivkastning.
Det var hemskt att höra Abels klagan om hungern, om instängdheten. Jag kunde inte göra något förutom att lyssna. Tillslut blev det för mycket.
"Kom", sa jag och tog hennes hand. "Vi måste få lite frisk luft åtminstone."
"Men far då?", frågade Abel med tunn röst.
"Han får tycka vad han vill. Han kanske inte vill att jag går ut, men han vill ju heller inte att du ska bli sjuk", sa jag bestämt och gick ut med Abel i handen. Vi nådde stigen och skyndade oss bakom några buskar. "Det blir bara en liten stund, nu. Far får inte märka att vi är borta."
"Nejdå", svarade Abel. "Jag tror inte att han skulle klara det just nu." Hon lät så vuxen. Det var inte vanliga lilla Abel, utan en ungdomlig Abel. Jag tyckte inte om det. Hon var sju, inte sjutton eller arton. Helt plötsligt gick jag ner på knäna och kramade om henne. Jag hörde en snyftning från henne, och sedan hörde jag mig själv snyfta. Så där stod vi en stund, jag ville aldrig att det skulle sluta. Men det gjorde det.
"Varför är pappa såhär?", frågade Abel snyftande. Jag visste ju inte mer än henne, men jag ville vara en bra storasyster.
"Han blev bara rädd när soldaterna kom. Han är i chocktillstånd kanske. Han kommer att bli som vanligt igen, jag lovar", sa jag tröstande.
"Hur vet du det? Matförsäljerskan säger alltid att man inte ska lova något man inte kan hålla", sa Abel.
"Du har rätt, förlåt mig. Ärligt talat vet jag inte vad som kommer hända, och det oroar mig", erkände jag. "Kom nu, dags att gå hem."
Abel och jag gick snabbt till gården. Far hade inte märkt att vi var borta.

Ännu en dag gick som var som vanligt. Far sade ingenting, utan Abel och jag fick hålla oss uppe vid ytan. Så att vi inte sjönk ner till dimman av tankar. Dit ville jag aldrig mer, det var hemskt att knappt uppfatta vad som hände runt omkring en. Som att vara ensam i världen, även om du kan urskilja människor lite här och där. Far åt inget, vilket skrämde både mig och Abel. Ville han svälta?
"Detta är verkligen inte så jag kommer vilja spendera min födelsedag", mumlade jag för mig själv. Vem vet vad som skulle hända?

Super, du skriver underbart och jag älskar din berättelse och huvudpersonen hittills.
Känn dig bevakad!

Mer

Perfect

Riktigt bra, vill ha mer!

åååå vad bra meeeraa!!!!!!!

Men gud tack så mycket! ^^ Ni gör mig verkligen jätteglad!


Kapitel 3


Soldaternas hästar dundrade fram till gården där jag stod och lekte med min lillasyster som precis lärt sig gå. Hon var ett år gammal, jag var sju. Jag blev vettskrämd när de kom, men var som förlamad. Far kom ut med en vild blick. En av soldaterna klev ner ifrån sin häst.
"Vi har kommit för att hämta er son! Han ska tjäna under Richard den Mörke i hans armé! Lämna över honom, och ingen ska komma till skada!", ropade soldaten med djup stämma. Min bror Arthur kom ut som precis hade fyllt arton. Ett par soldater gick emot honom. Jag tittade så att Abel satt riktigt och sprang sedan så fort jag kunde till Arthur.
"Snälla Arthur, åk inte. Jag behöver dig!", snyftade jag högljutt. "Snälla..."
"Jag måste åka", sa han och satte sig på huk, så att hans ansikte kom i samma höjd som mitt. "Du förstår, jag har inget val. Men efter kriget kommer jag hem igen. Jag kommer hem så att jag kan lära känna Abel och lära dig att skjuta med pilbåge. Det vill du väl?"
Jag nickade stumt. "Men om du inte åker kan du lära mig nu", snyftade jag.
"Nu räcker det, nu kommer du med oss!" sa en vakt och tog tag i Arthur. Jag kramade honom så hårt jag kunde.
"Nej..." snyftade jag. "Nej." Jag slets bort från min bror.
"Jag kommer snart hem, Alice", sa han tröstande. "Adjö far."
"Adjö, min son. kom tillbaka oskadd", svarade min far.
"Det ska jag."
Jag kunde inte släppa taget, jag kunde inte. Så jag tog ett språng mot honom, men stoppades av den första soldaten.
"Vad heter du?", frågade han
"Alice", svarade jag och mötte hans blick. "Jag vill ha min bror!"
"Se du, lilla Alice. Din bror kommer fara ut i krig ett tag. Sen kommer han tillbaka", hans djupa stämma bullrade i mina öron.
"Jag tror dig inte."
Han skrattade till och vände sig mot min far. "Du har inte betalat skatten."
"Jag har inte råd", svarade min far sorgset.
"Då går vi in, och pratar lite affärer, tycker jag", sa han hotfullt och tittade på mig. Han vände sig mot hären och ropade högt: "Ta pojken till slottet! Jag kommer senare." Armén red iväg.
"Hejdå, Alice!", ropade Arthur med en klump i halsen.
"Hejdå!", svarade jag. Jag kunde inte förstå att han var borta. Jag gick och satte mig hos Abel. Hon skrattade som om inget hade hänt.
"Förstår du inte, lipunge? Arthur har farit ut i krig!", snyftade jag.
Jag såg på mannen som skulle prata med min far. Han tittade hotfullt på mig. Jag var rädd för honom. Hur hemsk man än kunde vara vara han den hemskaste av alla.
"Ska vi gå in? Jag vet var vi kan prata ostört", sa min far lågmält. Soldaten gick efter far in i det gammla trähuset. Huset behövdes repareras på olika ställen.
"Arthur borta", hörde jag en liten röst. Abel. "Arthur borta." Så hon förstod.
"Ja, Abel. Arthur är borta", svarade jag mellan snyftningarna.
Utan att tänka mig för gick jag in i huset och hörde lågmälda röster. Jag satte örat mot dörren och kunde urskilja några ord.
"Hon...bara ett barn...nej", det var min fars röst. Den lät sorgsen.
"Hämtar....13 år...Alice", hörde jag soldaten säga. "Skulder... betalda..."
Min fars flämtningar hördes.
"Jag tror att vi är klara här", sa soldaten vars röst blev starkare. Jag rusade ut till Abel. Förtvivlat satte jag mig ner och försökte att inte tänka på det. Inte tänka på det. Inte tänka på det.
Soldaten kom ut. Ett ärr jag inte hade lagt märka till prydde hans vänstra kind. Svart skäggstubb visade sig på hakan. Håret var tunt och svart. Han log ett obehagligt leende och sa:
"Hejdå Alice."
Jag svarade inte. Istället iakktog jag far, vars blåa ögon var oroliga och tittade på mig. Hans gråsprängda hår fick honom att se gammal ut, även fast han inte var så gammal. Jag lyfte upp Abel och gick till far. Soldaten red iväg.
"Aldrig mer pratar vi om detta! Förstår du det?", sa far med en sträng röst.
"Ja, far", svarade jag lydigt.
Han lade sin hand på min kind. "Glöm bort honom okej? Du har inget med hónom att göra!", han log mot mig. "Inget alls...."

Alice flämtade till. Hennes dröm var så verklig, det var underligt att det legat gömt någonstans bland hennes minnen. Men det hade aldrig velat titta fram, förrän nu. Mannen som förde bort min bror, jag kände igen honom. Ärret. Plötsligt gick det upp för mig. Det var samma soldat som kommit för några dagara sen!