Nu eller aldrig [novell - drama]

Titel: Nu eller aldrig
Språk: Svenska
Typ av text: Novell
Genre: Kärlek, drama
Antal inlägg klara: 3
Antal kapitel planerade: ca 40
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
(Jag brukar alltid sätta runt PG-13 på mina noveller. Detta för att jag skriver väldigt detaljerat. Svordomar och kärleksscener kommer att finnas med i denna novell. Ni bestämmer själva om ni är mogna nog för innehållet)
Beskrivning: I denna novellen får ni följa tre kompisar – vars liv snart vänds helt uppochner.
Marcus är en tystlåten och rätt blyg kille. Han är den som helst håller sig utanför, men samtidigt känner sig trygg i andras närvaro. Han bryr sig inte om kärlek - han är lycklig utan den. Men så en dag kommer en ny elev till skolan. Marcus får genast oförklarliga känslor för denna person. Men det som förvirrar honom mest är att den nya eleven är av samma kön.
Ceth tycker att han lever ett skitliv. Hans mamma ligger på sjukhus och han kommer inte överens med sin styvpappa. Han har det svårt i skolan och känner sig i stort sätt bara glad med sina närmaste vänner. Men han börjar missförstås av sina vänner och till råga på allt försöker han finna tröst genom kärlek, men att finna den rätte är inte så lätt som man kan tro.
Lucas är en player - och han trivs som det. Han har det rätta utseendet och kan i princip få vilken tjej han än pekar på. Han har även starka åsikter och är van vid att få sin vilja igenom. Hans liv får därför en drastisk vändning när allt börjar gå nedför och inget går som han vill.

***
Innan jag börjar så vill jag berätta att jag ska hålla detta så verklighetstroget som möjligt. Alltså kan ni inte förvänta er en massa kärlek redan vid första inlägget. Vissa inlägg kommer att bli "lugnare" och kanske kan anses som oviktiga, men jag brukar säga att varje liten detalj är viktig.
Personligen brukar jag inte skriva sådana här noveller, men eftersom de har en stor popularitet så tänkte jag ge det en chans.
Jag hoppas verkligen att ni gillar det! Trevlig lässtund!

Jag tror den kommer bli jättebra! Har läst dina andra noveller och du skriver awesome

verkar jättebra vill gärna läsa denna också

Vad kul att ni är intresserade! Jag hade tänkt skicka in första kapitlet tidigare under dagen, men eftersom jag var ute och shoppade så fick jag ingen möjlighet till det.
Nu kommer i alla fall första kapitlet, men som jag skrev innan så kan man inte förvänta sig så mycket drama ännu.
***

1. Marcus

"Kan jag få er uppmärksamhet, tack?"
En röst som förgäves försökte nå ut till eleverna i klassen. Vikarien stod längst fram i klassrummet med ett papper i handen. Det var en lista på elever som skulle infinna sig på lektionen. Den unge mannen började bli lätt nervös. Han spände käken som för att se mer bestämd ut, men hans gråa ögon skvallrade om en svag hopplöshet.
Det var så - och skulle alltid att vara så - i klass 9D. Eleverna var aldrig seriösa om det kom en vikarie när den ursprunglige läraren var sjuk. Av någon anledning var läraren ofta borta, vilket ledde till många vikarier.
Han orkar säkert in med oss. Det var Marcus övertygad om. Han själv satt vid ena fönstret och blickade ut över skolgården på andra sidan. Solen lyste starkt och man kunde nästan se värmen bölja fram genom luften. Himlen var i en klar, blå färg. Bara något enstaka moln flöt förbi där uppe. På en väg en bit ifrån bullrade bilar förbi. Folk hade bråttom, på väg någonstans som antagligen var helt oviktigt. Marcus skulle ha älskat att få vara ute en stund. Han ville känna solens strålar mot sin hud, han ville känna sommarens närvaro i sin själ. Att vara instängd i ett klassrum var då inte det smartaste alternativet. Men han skolkade inte. Det skulle bara leda till problem.
Vikarien verkade ha fått någorlunda tyst på klassen. Han drog fingrarna genom sitt korta, bruna hår och harklade sig smått.
"Vad bra", sa han som för att påpeka att klassen nu varit duktig. "Då kan vi börja med uppropet."
De var tjugofem personer i klassen. Marcus kände inte så många av dem. Det var mest namnen som han hade lyckats lägga på minnet. Alla klasser från alla skolor i årskurs 6 hade blandats ihop innan högstadiet. Som tur var hade Marcus fått med sig sina två närmaste vänner till sin nya klass. Ceth och Lucas. Han hade inte känt någon av dem så pass länge, egentligen. Han flyttade hit när han var tolv, hann gå lite mer en halva årskursen i sexan innan han flyttade upp på högstadiet. Nu var han femton år. I tre år hade han bott i det här samhället och på de tre åren hade han bara lyckats få två vänner. Inte för att han begärde fler - han trivdes bra med dem - men samtidigt kändes det som om andra undvek honom. Eller också var det han som undvek dem. Han var inte så pratglad av sig, gillade att hålla sig skuggan medan de andra skötte snacket. Vissa kanske skulle ha kallat honom blyg, men när han tänkte på blyghet såg han framför sig en mörkhårig kille med rädda, gröna ögon som kröp ihop i ett hörn. Det var inte han - även ifall bilden föreställde honom. Han var inte rädd att prata med folk. Det var bara det att om han inte hade något speciellt att säga så var det inte nödvändigt att öppna munnen.
"Keth Winstone?" ropade vikarien ut över klassrummet. Det var det sista namnet som kunde räknas upp. Marcus måste ha varit så van vid att svara på sitt namn att han inte ens lade märke till när han gjorde det. Marcus Coyne. Han var till och med bland de första.
Han såg Ceth luta sig bakåt i sin stol där han satt framför honom och sakta räcka upp handen.
"Det uttalas Seth", sa han med en rätt trött stämma.
Hur många gånger hade han behövt säga det där egentligen? Varje vikarie sa fel, och det var ibland så att den ordinarie läraren till och med glömde bort det. Lite fniss hördes i klassrummet, men det dämpades snart.
"Jaha, ja", sa mannen där framme med en överdrivet förvånad stämma. "Okej, Seth då."

Lektionen flöt på olidligt sakta. Det blev inte mycket gjort i klassen. De flesta satt och pratade med varandra utan att så mycket som slänga en blick på arbetsuppgifterna de hade fått. Marcus själv försökte koncentrera sig, men det var inte lätt att tänka över allt prat och stim som fördes med i luften. Han hade skrivit ner några svar på pappret, men annars inte fått så mycket mer gjort. Han vilade hakan i handen där han lutade armbågen mot bordet. De sista minuterna kände han att han inte orkade göra något överhuvudtaget. Istället slängde han små blickar runtom i klassrummet. Det var inte så intressant, men långt mycket bättre än skolarbetet. Lucas - som kommit att kallas Luc - hade somnat. Han hade lagt armarna som kudde och verkade helt oberörd av omvärlden. Vikarien brydde sig inte ens om att väcka honom. Ceth verkade mer vaken. Faktiskt så satt han lutad över sitt papper och snurrade pennan mellan fingrarna. Tänkte han, eller hade han - liksom Marcus - gett upp för dagen? Det var trots allt bara två lektioner kvar efter denna. Tröttheten hade bara stigit inom Marcus och det enda han kunde tänka på nu var ledigheten som väntade honom.
Pojken fastnade vid dessa tankar. Det var torsdag. Det var bara en skoldag kvar i veckan, sedan skulle han äntligen få vila ut. Han log smått åt tanken. Han hade längtat efter att ta det lugnt och inte göra någonting. Bara det höll i sig nu. Bara det inte kom några hinder i vägen. Men det trodde han inte. Ingenting skulle få förstöra hans helg.

jättebra, längtar rean efter mer

Superbra!

Bevakar!

Tack så mycket. Här kommer nästa kapitel!
***

2. Ceth

Ceth tillät sig själv att ta ett djupt andetag. Även ifall luften inte var friskare ute i korridoren än i klassrummet, så njöt han av det. Han behövde inte sitta instängd längre. Han fick röra på sig. Trots den lättade känslan som fyllde hans bröstkorg log han inte. Det var fortfarande två lektioner kvar. Han fick bara befinna sig i frihet några ynka minuter innan det var dags att sätta sig med en annan jobbig uppgift i händerna.
Med en lätt rörelse öppnade han sitt skåp och lade in sina saker. Lucas - hans bästa vän sedan dagis - stod och hängde över honom. När Ceth sneglade uppåt på den långe, blonde pojken såg han att denne tittade på schemat som satt på skåpsdörren.
"En kvart är ju inte så illa", sa han lätt drömskt. "Jag menar - i vanliga fall har vi ju bara tio minuter."
Han pratade om rasten. Ceth log smått åt sin väns åsikter och stängde igen skåpet.
"Om du säger det så..." sa han för att ge någon form av svar.
Han började gå bort genom korridoren, egentligen omedveten om vart han var på väg. Lucas kom ändå upp bredvid honom - som alltid - och gick åt samma håll. Ceth hade stoppat händerna i byxfickorna och lät blicken följa hans fötters steg. Han var glad att ha en vän som Lucas. Han var inte säker på om alla hade det. De hade känt varandra i över tolv år och antagligen skulle de aldrig dela på sig. De hade till och med valt samma program till gymnasiet. Inte för att de skulle få gå i samma klass, utan för att de båda ville det. De hade alltså även samma åsikter. Kanske var det orsaken till att de fortfarande var vänner efter alla dessa år. Annars skulle nog Lucas ha dumpat honom på plats för länge sedan. Deras åsikter var nog det enda som var likt mellan dem. Lucas var den killen som hade rätt utseende och kunde prata med allt och alla. Ceth var den som aldrig haft någon att hålla i sina armar, den som fortfarande sökte efter den rätte. Fast Lucas hade inte hittat den rätte heller för den delen. I så fall skulle han antagligen ha behållit flickan. Det hade han inte. Han hade inte behållit någon han fått tag på. Det var så typiskt honom. En player. Det var också det som fick det att kännas konstigt att de var vänner. Varför skulle Lucas egentligen vilja vara vän med honom när det fanns en massa andra killar som var så mycket coolare? Killar som hängde med tjejer som Lucas säkert gärna skulle vilja ha åt? Skulle det inte fläcka ner hans rykte om han alltid gick runt med Ceth och deras andra vän Marcus? Fast när Ceth tänkte efter så såg ju varken han eller Marcus så farliga ut. Något hos honom borde det ha funnits som fick Lucas att stanna - något som även fanns i Marcus; som gjorde att de blev vänner från första början när pojken flyttade hit.
Ceth skakade av sig tankarna. Han behövde hålla huvudet rent inför lektionerna. Annars skulle han aldrig kunna nå upp till de betygen han ville ha. Han kom ihåg hur hans mamma alltid tjatade på honom att kämpa med skolan. Han hade det redan svårt - och så blev hon sjuk och hamnade på sjukhus. Det var dessa tankar som hade fått honom att krascha helt med skolarbetet. Varje hans lediga tid gick ut på att be - be för att hans mamma skulle bli frisk och klara sig undan sin cancer. Det var så mycket viktigare än skolan.
Pojkarna stannade plötsligt till vid en ledig vägg. Automatiskt lutade sig Ceth mot tegelmuren som spärrade in honom i fängelset vid namn skolan. Någonstans under tiden de gått hade Marcus slunkit in bland dem. Nu stod de tre vännerna på det öppna området i skåpraden. Marcus - en medellång pojke med mörkbrunt, nästan svart hår - lutade sig också mot väggen. Lucas ställde sig mittemot Ceth. Alla var tysta. Det var bara pratet från alla elever runtom som fyllde den kvava luften. Till skillnad från innan så var Ceths huvud nu helt tomt på tankar. Han höll bara blicken fäst på golvet strax bredvid Lucas fötter. Han njöt på ett sätt av tystnaden i gruppen. Ibland var det bara skönt att slippa prata.
"Hej Lucas!"
Ceth såg upp då han hörde en ljus, överdrivet flickaktig röst nästan precis intill honom. Några tjejer i årskursen under - med svart smink runt ögonen och glänsande läppar - gick förbi med blicken riktad mot den långe pojken som stod med ryggen mot dem. Lucas vände lätt på huvudet, verkade inte sen med att nicka till hälsning. Tjejerna fnittrade lite och gick sedan vidare, tätt ihop medan de viskade saker till varandra.
När Lucas vände tillbaka huvudet kunde Ceth inte undgå att höja på ögonbrynen. Ett smått, otydligt leende drog i hans mungipor.
"Vadå?" blev Lucas reaktion. Han slog lätt ut med armarna, som för att visa att han var oskyldig.
Ja, för Lucas kanske det skulle vara svårt att förstå vad Ceth kände, det var Ceth medveten om, men han kunde ändå inte förstå Lucas beteende. Han var populär och utåtriktad - det var ingenting som var oklart - men ändå; behövde han verkligen hälsa på varje person som hälsade på honom? Ceth antog att Lucas inte ens visste så mycket som namnen på de där tjejerna. Och den enda anledningen till varför de hälsade på honom från första början var väl för att han "såg bra ut". Ceth ogillade att erkänna det för sig själv, men han var lite avundsjuk. Ändå ville han inte ha några jobbiga fjortistjejer hängandes i hälarna.
"Stör det inte dig?" frågade han sin vän med en rätt tydlig ton. Han hade inte riktigt haft modet att fråga det förut. Inte för att han var rädd - mer för att han inte visste hur Lucas skulle reagera.
Den långe pojken skrattade bara.
"Nej, inte alls, faktiskt", sa han med en antydan till en blinkning.
Ceth himlade smått med ögonen. Lucas bara log ännu större, retsamt, men ändå vänskapligt.
"Bara för att du inte har en massa tjejer som vill ha dig..."
Ceth förstod inte att Lucas kunde skämta om det, men tog det inte så hårt. Tvärtemot så valde han att fortsätta i den avslappnade stilen hans vän byggt upp. Med det spände han minen till ett stelt leende, samtidigt som han visade ett ironiskt ogillande med ögonen.
"Jag kanske inte vill ha en massa tjejer efter mig", fick han ur sig. Rösten hade han fått till någorlunda acceptabelt, men något i den tydde på en allvarlighet som Ceth helst ville dölja.
"Nej, visst..." sa Lucas och vände bort blicken. Hans tonfall hade varit skeptiskt, som om han inte trodde ett ord på vad Ceth nyss hade sagt.
"Men kom igen", sa han, försökte låta lätt i orden, men visste inte om det riktigt fungerade. Dessutom kom han inte på någon fortsättning.
Den här gången höjde Lucas på ögonbrynen och log igen. Deras oseriösa småbråk verkade vara roande för honom. Kanske för att han alltid vann argumentationerna. Kanske för att det var en del av deras vänskap. De var som bröder. De bråkade ibland, men oftast på skoj, och fortsatte sedan som vanligt.
Ceth slängde en blick på Marcus som varit tyst hela tiden. Han tänkte precis lägga in en kommentar på att denne pojke säkert tog hans parti i den här diskussionen, men han hindrades innan han ens hunnit öppna munnen. Pojken verkade inte ens uppmärksam på vad som sades. Först trodde han att det berodde på att Marcus blivit trött på deras skämtsamma påhopp, men sedan följde han den nyfikna blicken med ögonen och fick syn på en helt främmande människa. En pojke, rätt så lång, med svart hår och en rufsig snedlugg som hängde nerför ena ögat. Hans hy var blek och kläderna mörka. Han såg nästan ut som ett spöke; till och med läpparna hade knappt någon färg. Till utseendet såg han ut att gå i nian - om inte gymnasiet - men eftersom Ceth aldrig hade sett honom förut så hade han svårt att tro det.
"Är inte det där den nya killen i 9E?" frågade Lucas plötsligt. Han hade också fått syn på honom. Ceth ryckte omärkbart på axlarna. "Jag tror han heter Zayn... Han ser riktigt emo ut. Det skulle inte förvåna mig om han flyttade hit bara för att han blev utkastad från sin andra skola."

jättebra men får jag bara påpeka en liten liten sak, gör gärna ett extra mellanrum mellan styckena, det blir mycket lättare att läsa då, bara ett tips