Christine Campbells hämnd [SV]

Jag tänker skriva en till ff här på mugglis, så här är den


Titel: Christine Campbells hämnd
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel: En prolog
Färdigskriven: Nej…
Rating: PG 13…? Det bror på hur mkt du klarar av. Det kommer finnas med en del blod skulle jag tro.

Beskrivning: Christine Campbell ska börja sitt sjätte år på Hogwarts. Hon längtar med hela sitt hjärta tills det startar, hon vill aldrig mer vara hemma för en hemsk sak har inträffat. En händelse som föralltid kommer att hemsöka hennes drömmar. Hennes lillasyster har blivit mördad. Spetsad på en påle. Christine tänker dock ta reda på vem det är.

Hon skriver dagbok.

Prolog

Jag satte mig upp i sängen fort. Jag hade drömt och Mary igen, om hur hon blivit mördad. Jag rös till och la mig ner igen. Jag skulle behöva lite mer sömn. Jag försökte att sova, men det var omöjligt. Jag gick upp och tog på mig en pösig tunika och ett par shorts. Efter det tog jag fram min borste och började borsta mitt hår. Jag hatade mitt hår. Det var mörkbrunt och nästan alltid tovigt. För övrigt hatade jag hela min kropp förutom mina ögon. Mina ögon var det ända som Mary också haft som jag har. Nötbruna är de. Det kändes som om någon klämde hårt om mitt hjärta när jag tänkte på Mary. Det var hon jag levt för. Hon och mina vänner.

Var det bra/dåligt? Jag tål kritik

AMAZING!! Jag tänker läsa!!
*bevakar* ♥♥

^Taaaaack♥

^ Varsågod♥♥

Jag vet att det blev kort, men här kmr i alla fall kapitel 1!



”Hej då, mamma” sa jag och kramade snabbt om min mamma.
”Ha det så bra”, svarade mamma. ”Och tänk inte så mycket på Mary, för då blir det bara värre!”
Jag nickade och hoppade på tåget. Varför tog hon upp ämnet om Mary? Jag hade fått nog av det. ”Föresten, kommer du hem till jul?” Jag suckade och vände mig om.
”Nej”, svarade jag lugnt. ”Men jag tänker uggla er”
Jag väntade mig inget svar, men jag visste att mamma blev ledsen. Jag kunde inte hjälpa det, jag visste att jag var orättvis mot mamma, men det kändes som om det var hennes fel att Mary var död. Som om hon planerat det. Det var såklart inte sant, men det kändes skönt att kunna skylla på någon.

Jag letade reda på en tom kupé. Jag ville inte sitta med mina vänner. Även fast de förstod mig så skulle de aldrig förstå lika bra som Mary. Mary var som en ängel som fallit från skyarna och jag hade haft turen att hon kommit till min familj.

Jag drog fram en bok från min koffert. Boken var min dagbok. Jag började genast skriva;

ĸärα Dαɢвoĸ,

jαɢ ѕαĸɴαr мαry ѕå.
Deт äɴdα ѕoм нιɴdrαr мιɢ ғråɴ αтт тα ѕjälvмord är αтт тα redα på veм ѕoм мördαde нeɴɴe.
Aтт нoɴ вlev мördαd är тydlιɢт, deт ѕåɢ мαɴ. нoɴ вlev ѕpeтѕαd på eɴ påle ocн нoɴ вlödde мαѕѕor.
ɴär jαɢ нιттαde нeɴɴe vιd ɢryɴιɴɢeɴ вlev jαɢ ѕĸräмd ocн ѕprαɴɢ тιll мαммα ocн pαppα ocн вeräттαde vαd jαɢ ѕeтт.
vι rυѕαde ɢeɴαѕт υт ɴär jαɢ вeräттαт ĸlαrт.
Jαɢ тrodde jαɢ dröмde.
Aтт deт vαr eɴ мαrdröм, мeɴ deт vαr deт ιɴтe.
Eғтer αтт мαммα ocн pαppα ɢåтт ιɴ vårт нυѕ ιɢeɴ нιттαde jαɢ eɴ lαpp.
Deɴ vαr ѕĸrιveɴ på dαтor ѕå αтт мαɴ ιɴтe ѕĸυlle ғå ѕe veм ѕoм ѕĸrιvιт deт.
Deт ѕтod ѕåнär:
”Jαɢ ɢjorde deт på ɢrυɴd αv αтт jαɢ вeнövde deт. dυ ĸoммer ғå veтα vαrғör.”
Jαɢ ғörѕтår ғorтғαrαɴde ιɴтe αтт deт är ѕαɴт.

мed väɴlιɢα нälѕɴιɴɢαr,
Dιɴ cнrιѕтιɴe

Jag la undan min dagbok precis innan någon knackade på kupédörren och gick in…

ÅZZUM!! Du är SUPERDUKTIG på att skriva!! ♥

^Taaaaaaaaaaack!!!♥

Här kommer kapitel 2:

Kap. 2

Den som kom in hade ljust, långt, nästan vitt glänsande hår och himmelsblå ögon. Det var min vän Alice Smith. Hon log.
”Ska du inte sätta dig i vår kupé? Vi har sparat en plats åt dig.” Alice var mycket populär och många ville vara med henne. På grund av att hon var min bästa vän så var jag också populär. Att det var en plats kvar var svårt att tro.

”Visst” svarade jag efter ett litet tag och log ett ansträngt leende. Jag greppade min koffert och följde efter Alice. Vid den sista kupén stannade Alice.
”Stig på” sa hon. Jag öppnade kupédörren. Den knakade. Jag gick in och satte mig fort ner. De hade sparat fönsterplatsen åt mig, vilket jag tyckte var ganska snällt.

”Så, vad har du gjort under sommaren, Christine?” frågade en flicka som jag inte visste vem det var.
”Varit med min familj och gått på en begravning. Du då?”
Eftersom det var så vanligt att personer som jag inte kände ofta satt med oss så tyckte jag inte det var konstigt att hon visste mitt namn.

”Jag var med Alice nästan hela sommaren, eller hur Alice?”, svarade hon lite malligt. Alice nickade och log stort.
”Hon är jättesnäll ska du veta. Förresten, varför gick du på begravning?”
Jag blev genast rädd. Ifall de fick reda på det som hände min syster skulle ingen vilja vara med mig, det var en sak som var säkert.

”Farfar gick bort” svarade jag snabbt och tittade bort. I och för sig var det sant, men vi hade inte gått på någon begravning för att han inte velat bli begravd.
”Stackarn” kved Alice och den nya flickan höll genast med. Under några minuter så rådde det tystnad.

”Jag och Gemma ska gå och kolla vad alla andra gör, följer du med Christine?” frågade Alice efter ett tag och hon och Gemma som flickan säkert hette reste sig genast upp.
”Kan jag väl” svarade jag tyst.

Kanske inte så jättelångt...

Var det bra/dåligt?

ÄGIGT!! ♥^^

^^Åh, tack♥

Varsågod hjärtat ♥