Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

HAR MAN INTE LÄST HUNGERSPELEN SÅ SKA MAN INTE LÄSA DENNA FANFIC!

Okej, jag tänkte göra en fanfic om hungerspelen. Det handlar om en trettonåring som blir vald. Jag fortsätter om någon läser!

Kap. 1 Slåtterdagen


”Asteria Lifton.” Effies röst ekade på det stora torget. Jag kände hur strupen snördes åt och jag binkade bestämt bort tårarna. ”Kom fram lilla vän, var inte rädd.” Jag rätade upp mig och ignorerade de andras blickar. Jag hörde snyftningar från en annan inhängnad. De andra trettonåringarna skingrade sig och böjde på huvudet. Jag gick långsamt fram mot podiet med dunkande hjärta. Där omfamnade Effie mig och jag fick lov att ställa mig och vänta. Hon körde ner handen i pojkarnas glaskula och tog upp en lapp. Hon vecklade upp den med en min av ett barn på julafton. ”Marvo Ensten” En reslig pojke på sexton år gick upp och ställde sig bredvid mig. Han tittade på mitt bleka ansikte. ”Hej” kvävde jag fram. Han log mot mig. Han hade exakt samma ögonfärg som mig, blåa som havet. Det hade de flesta här.
”Perfekt! Då har vi våra två deltagare för distrikt fyra! Lycka till och må oddsen alltid vara er gynnsamma!” sade Effie glatt och slog av mikrofonen. Vi leddes in i rådhuset där borgmästaren redan var. Jag hade alltid tyckt om borgmästaren, han såg så snäll ut. Han tittade plågat på oss och lyckoönskade oss innan vi fördes in i varsitt litet rum. Det var ett fint rum, med stora glasfönster och sidenklädda fåtöljer. Jag tittade ut genom fönstret på torget utanför. Folket började röra på sig, lättade att deras barn inte blev valda. Fredsväktare höll på att montera ner scenen och mikrofonen. Dörren öppnades och jag slet mig från fönstret för att krama om min far. Han grät. Sedan kom mina syskon, Alex, Lice, Marie, Lowie. Jag kramade om dom alla fem. Alex, som var minst sade med halvkvävd röst:
”Du måste vinna Ast, det går inte på något annat sätt. Vinn! Vinn!”
Jag log mot honom och sedan var besökstiden slut. Näste som kom var Emmel, hon sprang rätt in och slängde sig om halsen på mig under våldsamma snyftningar. Emmel var min bästa vän, vi hade varit oskiljaktiga sen barnben. Hon slet sig loss från mig och jag tittade in i hennes bruna ögon. En ovanlig färg, men hennes pappa hade ju varit från tretton.
”Du har världens reflexer, Ast. Hitta ett spjut och vinn. Du kan fånga en fisk på femton meters avstånd, du är bäst i hela distriktet! De är bara djur, du klarar det här!” sade hon trotsigt.
Det hade varit nära att hon själv inte fått leva på grund av hennes gener från tretton. Men efter åtskilliga pryglingar på torget hade hon äntligen blivit släppt. Jag kramade om henne också var denna besökstid slut. Det kom inga fler, och efter tio minuter blev jag och Marvo ledda till perrongen. Där kryllade det av kameramän som försökte ta bild i alla vinklar. Jag höll huvudet högt och gick rakryggat in i det silvriga speltåget. Där blev jag ledd till mitt rum. Det var vackert, med sköna tavlor, möbler i mahogny och en stor, skön säng med blått överkast. Man behövde bara trycka på en knapp så dök det upp mat på ett litet bord. Jag rusade genast till sängen och slängde mig ner där med våldsamma snyftningar. Jag skulle dö, en plågsam död. Mitt liv skulle ta slut vid tretton års ålder. Plötsligt fylldes jag med ett starkt hat. Det brann som eld i mig och jag hatade allt och alla. ”Om dom nu vill att jag ska dö, varför bara inte göra det på torget hemma så går det fortare!” jag vände mig om på rygg och blängde det hårdaste jag kunde på de mörkblåa förhängena runt sängen medan tåget tuffade mjukt under mig.

Vid sex kom Effie och knackade försiktigt på min kupédörr.
”Det är middag nu i restaurangvagnen. Du måste komma och träffa din handledare.” Jag sade ingenting och efter en stund hördes hennes höga klackar på golvet som gick iväg. Jag suckade och gick in i badrummet. Där tvättade jag bort alla tårar och borstade håret. Jag lät det vara utsläppt och rotade fram en guldgul, kort klänning i garderoben. Sedan begav jag mig till restaurangvagnen. Marvo var redan där, han log mot mig när jag satte mig, ett leende som jag inte kunde besvara. Mitt emot mig satt en mörkhyad, lång man med ett litet pipskägg. Han plirade på mig med uppskattande ögon.
”Du ser ut att vara gjord av hårt virke du, du klarar dig nog långt.” sade han och log mot mig.
”Felix Ernstrom. Din handledare.” Han räckte fram handen över bordet och jag skakade den. ”Så! Vad är era starka sidor?” Jag funderade ett ögonblick, jag var bra med spjut, och knivar kunde jag kasta långt. Men jag var inte stark och stor, fast jag kunde röra mig tyst och klättra högt upp i träd.
”Jag kan kasta. Och röra mig ljudlöst.” sade jag. Felix tittade på mig och nickade tankfullt innan han vände uppmärksamheten mot Marvo. ”Och du?”
”Jag är stark. Jag är även uthållig, jag klarar mig utan mat i flera dagar.” Han log brett och svepte ut händerna. ”Ni har ju jättebra egenskaper! Slipa lite på dem, komma på en bra plan också har vi en vinnare!” Han log stort men sedan slocknade hans leende. Han sänkte rösten och vi flyttade oss närmare varandra.
”Ni får inte vara rädda för att döda. Det här är ett spel, det är lika för alla. Om ni tror att ingen vill döda någon egentligen så har ni fel. De tänker jaga er dag och natt. Och de skulle inte tveka att sätta en kniv i er om de kunde.” sade han lågt. Jag nickade långsamt. Just då kom en servitör in med en rykande tallrik med soppa och jag glömde allt och stjälpte i mig den. Sedan tog jag en brödbit och fiskade snabbt upp bottensatsen. Om jag trodde att det där var allt så hade jag fel, jag kastade mig över maten och åt den med händerna. Sedan hörde jag hur Effie suckade och jag tog tag i kniv och gaffel. Den natten sov jag ganska gott, vi hade kommit på en bra plan. Jag skulle ta nytta av min lätta kropp i början och springa fortare än någon till ymnighetstornet i början. Där skulle jag grabba tag i ett dussin knivar och en ryggsäck med livsviktiga saker. Sedan skulle jag springa därifrån och inte lämna några spår, och de första dagarna skulle jag ta det lugnt, vara allmänt tyst och försiktig. Om jag kunde skulle jag skaffa en bra bundsförvant och sedan döda den på natten. Det var det jag oroade mig för, att fästa sig vid någon bara för att döda den när den är försvarslös. Jag visste att jag aldrig skulle klara det, jag skulle diskutera med den andra spelaren och vi skulle hitta en lösning om vi kom i finalen. Troligtvis skulle jag inte ens klara blodbadet i början.

Braa!!!

"Äntligen" får Effie ett "bättre" distrikt!

riktigt bra.

Mer, mer, mer!

Riktigt bra

SCORE en hunger games-ff :'D
Superbra! ♥

Kap. 2 Huvudstaden
(Jag har ett till kapitel på lager, ska jag lägga upp den också?)

Tidigt nästa morgon vaknade jag av en ihållande vissling. Jag rullade skräckslaget runt i sängen och slog framför mig. Till slut rullade jag över kanten och landade med en lätt duns på hyttgolvet. Jag slog upp ögonen och drog ett lättat andetag när jag såg att jag inte var inne på arenan. Illamåendet välde upp när jag tänkte på arenan så jag sköt ifrån mig tanken. Visslingen hade avtagit och jag trasslade mig ur täcket och reste mig upp. Jag drog upp täcket och lade den i en stor hög på sängen innan jag tog en dusch. Jag satte på mig ett par svarta jeans och ett långt, taight linne. Sedan kom jag på att mina arenakläder nästan skulle se ut så här så jag drog av mig kläderna och satte på mig en medellång, röd klänning med rak urringning. Det skar sig mot mina ögon och hår men det brydde jag mig om. Vid frukosten berättade Felix hur vi skulle göra när vi kom ut ur tåget, vi skulle ta ögonkontakt med folk, le och skratta och vinka.
”Det ska se ut som om ni verkligen vill vara här” upprepade han många gånger. ”Glöm inte det.”
Tåget körde in i huvudstaden vid tio, då stod Marvo och jag vid fönstret med näsorna platt mot fönsterrutan.

Det var fantastiskt, med de höga byggnaderna och människorna med lustiga kläder. Jag såg hur de skrattade och skrek när de såg vårt tåg komma in. Vreden välde upp i mig och jag började dra mig från fönstret när Marvo tog tag i min handled.
”Vi måste ha sponsorer. Låtsas som om du gillar det här, låtsas som att du älskar dessa människor.” sade han strängt.
”Jag hatar dem.” sade jag tyst när tåget stannade och folket strömmade hit.
”De kommer hit för att se oss göra slut på varandra som djur, instängda på en arena.” Marvo kramade min hand. Jag önskar han kunde sluta vara så förstående och snäll, det skulle bli jobbigt om jag var tvungen att döda honom.

Vi möttes av stormande bifall på perrongen. Folk försökte ta sig in och få en skymt av oss men fredsväktarna stod som en stark mur runt omkring oss. Vi leddes till en stor glasbyggnad, där vi äntligen kunde vara ifred. Det var stort därinne, med marmorgolv och tjusiga takkronor. Det verkade bara vara som en hall, eftersom flera dörrar ledde ut därifrån. Vid en vägg stod sju hissar. Vi gick in dit och tryckte på fyran. Då kom vi till våran våning. Marvo hade rummet till vänster, och jag till höger. Vi sade hejdå och jag gick in.
Rummet gjorde ingen större inverkan på mig, det såg ungefär ut som hytten i spelartåget. Ena väggen var av glas och vette mot centrum i huvudstaden. Jag flyttade mig fram till den och kikade ner. Det var inte så långt, jag kunde se ansiktena på folket nedanför. De tittade på mig och jag log och vinkade. Bäst att göra sig populär.

Paraden var en mardröm, jag blev klädd i en jättekort klänning som rev och kliade. Sminkningen var som en clown, det var hemskt.

Dagen efter var det träning. Träningssalen var ett stort, dystert ställe med olika stationer. Det fanns överlevnad, knivkastning, bågskytte, mat, kamoflauge m.m.
Jag satsade på kamoflauge, eftersom jag inte ville visa mina kunskaper i knivkastning och spjutning. Det gick inte alls bra, färgen kletade och blev grön istället för brun.

Efter en hastig lunch fortsatte träningen och jag stupade i säng varje kväll, trött och med en gnagande känsla i magen. Så här fortsatte det i tre dagar, och jag visste nu hur mina motståndare såg ut och var bra på. Den sista dagen hade jag taktik med Felix om intervjun senare ikväll, jag skulle spela flickaktig och söt, någon som aldrig skulle göra en fluga förnär. Då skulle mina motståndare inte räkna med mig, och det var det vi ville uppnå. Efter taktiken fick jag en liten lektion hur man ”uppförde sig fint” av Effie. Det gick bra, även om jag var lite vinglig på klackarna. Den sista middagen kunde jag inte äta alls, intervjun var om 2 timmar och jag skulle ha blivit fixad och ätit innan dess.
Min förra designer hade inte brytt sig om att göra en ny klänning, han hade tydligen sagt: ”Den där lilla skiten kommer ändå inte vinna” och raglat in i sitt rum så jag fick ta en annan designers klänning. Hon hade gjort flera extra till sitt distrikt (distrikt 8 ) och en passade mig. Den var ljusblå, och lång. Urringningen var rund och hela klänningen verkade skimra. Jag vaxades och håret toppades. Jag fick sotiga ögon som framhävde det blåa. Håret flätades som en krona på mitt huvud och blåa safirer och opaler smyckade min hals.

JAG ÄLSKAR DEN HÄR! ♥

Vad gullig du är!

Superbra! Du år awesome på att skriva!! ♥