Så, hur går det med förhållandena då?

Här lever jag ett glatt liv med fokus på att umgås med vänner och arbetskamrater, se japanskt material, fascineras av den japanska kulturen och studera japanska. Ibland lägger jag även fokus på arbetet och volontärarbetet samt gymmet.

...men nej. Allt det här är ju inte intressant. Under loppet av fem dagar har jag fått frågan "har du någon pojkvän då?", "hur går det med pojkarna då?", "är du i något förhållande eller?" av ett flertal arbetskamrater, farmor, mormor och senast idag: pappa.

och varje gång blir jag helt ställd och tänker: "ööööh... alltså.. borde jag vilja ha det? Borde jag ha ett vettigt svar här som går att säga varje gång någon frågar?"

I ÄRLIGHETENS NAMN SÅ TÄNKER JAG INTE ENS PÅ FÖRHÅLLANDEN OCH ÄR INTE INTRESSERAD AV ATT HA NÅGON JUST NU! Herregud! ...vad ska man svara liksom. "Nej, men jag är inte alls ute efter något förhållande". ...hur kul låter det då? x) hahaha. Jag är inte ens intresserad av att vara intresserad/engagerad i frågan.

...fast det är klart. När asiater syns på bussar och i stan så kan jag ju drömma mig bort lite: för när jag ser en snygg asiat så drömmer jag mig bort till en framtid i Japan där jag med tiden finner någon fantastisk japan. EEEEEEH fast det kan man ju inte säga till alla. xD

Men såååå... HUR GÅR DET FÖR ER? Har ni något förhållande? Vill ni ha någon? Har ni någon som ni inte vill ha?

Forever alone.
Killarna jag gillar är aningen a) fiktiva eller b) kända och typ 5 år äldre.

jag är helt forever alone ~
osäker om hur mina känslor är för en kille, förvirrad om jag är kär i en f.d. klasskompis och fangirlar 24/7 över kändisar haha. that's my life.

1. Skit i åldern.
2. Tro på dig själv
3. KÖR PÅ! :'D

Det går inte alls, haha. ♥ har aldrig träffat någon som varit "min typ"(jag vet inte vad min typ betyder, kanske någon som är 50-50 fransk/engelsk, pratar någon form av norrländska/finlandssvenska och har tunn hud i ansiktet? Eller Oskar Linnros.) Jag klarar mig finfint utan just nu, men visst vore det fint.

Jag vill ha någon. Tror jag.
Jo, det är klart att jag vill.

Jag är snart 18 och har aldrig haft ett seriöst förhållande, men alltså... det har aldrig riktigt varit något jag har varit desperat efter. Jag har inte ens velat det, inte tillräckligt mycket i alla fall.
På något sätt har jag väl inte varit redo, och alldeles för upptagen av och fokuserad på mig själv och mitt röriga liv.
Det har liksom inte funnits utrymme för något mer än de där vaga drömmarna som uppstår i halvvaket tillstånd.

Men nu funderar jag på om det inte är dags att ändra på det... men jag är väl förmodligen alltför rädd för att bli sårad och få hjärtat krossat för att göra något åt min lilla crush på Honom.

Blä på förhållanden, allting blir bara så otroligt komplicerat, precis som det är nu. orkar inte.

Jag är inte ihop med något, men jag bryr mig inte. Jag är inte så gammal att jag känner att jag vill vara ihop med något.

Dessutom sitter jag och dreglar över bilder/gifs/intervjuer med Tom Felton och Matt Lewis, så jag tror inte något kille skulle vilja ha mig ändå

Alltså jag hatar när folk tycks bygga hela ens existens kring huruvida man har ett förhållande eller inte. Typ när jag var runt 19-20 och var hos farmor & farfar på julafton och alla kusiner skulle fråga om "hur det går med kärleken" och jag kände bara att AAAAAAH bara för att ni redan skaffat barn och gift er och whatever så betyder inte det att alla vill göra det (och speciellt inte jag som då är c.a. 5 år yngre än alla kusiner).

Jag hatar också allting om att lycka = förhållande. Typ när folk på något sätt tycker att de har mer rätt att "gnälla" och må dåligt än någon som är i ett förhållande, för är man i ett förhållande är ju allt prima topp och livet leker. ALLT I ENS LIV FALLER PER AUTOMATIK INTE PÅ PLATS FÖR ATT MAN HAR EN POJKVÄN/FLICKVÄN. LIVET OCH VÄLMÅENDE ÄR MER KOMPLICERAT ÄN SÅ. Tycker det är seriöst ganska sjukt att folk verkar bygga sitt liv kring huruvida de är i ett förhållande eller inte, kalla sig normal eller onormal beroende på hur många man lekt tungtango med och hållit handen med på stan. NÄR SKA ALLA FÖRSTÅ ATT MAN KAN FÅ UT SÅ MYCKET MER AV LIVET ÄN SÅDANA KÄNSLOR?

... oj dagens rant.

Eh, med det att säga så är jag i ett förhållande som är väldigt, väldigt bra. Som med alla förhållanden inte alltid på topp eftersom kärlek inte fungerar så - man måste jobba mycket för att få allt att fungera och det är inte alla dagar man är så mycket gulligull utan mer stick och brinn-ig men jag är utan tvekan i mitt livs lyckligaste förhållande och jag kunde inte fått någon bättre partner : D Är jättelycklig och glad och förväntansfull över alla planer vi har tillsammans.

Har alltid hatat förhållanden, för att de flesta verkade så... inlåsta. Killen och tjejen skulle alltid träffas, alltid göra saker tillsammans.
Men jag har en kille, som jag älskar väldigt mycket. Han är en av de få som faktiskt står ut med mig och hur jag mår. Och jag har min fritid, han har sin fritid. Vi träffas typ en gång i veckan, om ens det.