Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Titel: "Kärlek vid första ögonkastet"
Rating: Som Harry Potter-böckerna.
Kapitel: 0 hittills 31+ Epilog
Språk: Svenska
Finns även på Fanfiction.net
Beskrivning: Jane Green går sitt sjätte år på Hogwarts när hon märker att det har börjat en ny kille i sjunde året i samma elevhem som henne, Hufflepuff. Jane upplever kärlek vid första ögonkastet, gör han också det?

Prolog
Värmen spred sig långsamt ut från mitt hjärta ända ut i fingertopparna. Var det känslan som alla hade pratat om? Var jag kär? Jag kom på mig själv att jag rodnade, även om jag satt ensam inne på toaletten. Var det verkligen JAG som var kär? Lilla jag, lilla Jane. Jag rös av lycka över tanken att jag kanske var kär. Var det här kärlek vid första ögonkastet? Men bara den lilla stund som våra blickar möttes, var det verkligen något speciellt? Hans havsblå ögon hade sett så, hur ska jag beskriva... Ömma? Det kändes verkligen som att han hade sett rakt in i mig, rakt in i mitt hjärta. Mitt hjärta startade att slå snabbare när jag tittade på min spegelbild i den slitna badrumsspegeln, var det kärlek vid första ögonkastet inte bara för mig, utan för honom också? Var det kärlek vid första ögonkastet  som hade fått mig känna på detta underbara, lyckliga, drömmande humör? Var det kärlek vid första ögonkastet som jag precis hade upplevt?


Så ska jag fortsätta skriva? Ge gärna tips! Skriver och lägger ut kapitel så fort ni vill!
Hope you'll like it

Svårt att säga så mycket ännu, men kan definitivt bli bra!

Kapitel 1

En försiktig knackning hördes på dörren
”Jane, mår du bra?” Det var Sam som pratade men jag kunde höra Melanie och Laurie prata i tysta viskningar. Jag öppnade dörren och mötte deras blickar.
”Jag mår … bra” Sa jag med ett leende på läpparna och jag kände att rodnaden började komma tillbaka sakta på mina kinder.
”Vad var det där om? Du bara försvann mitt under festen” Sa Melanie och lite oro kunde höras från hennes annars ganska bestämda röst.
”Ehm, inget” Sa jag så oskyldigt jag kunde men det verkade inte som att det kunde övertala tjejerna.
”Berätta!” Sa dem alla tillsammans lite högre än vad som egentligen var nödvändigt.
”Han är bara såå söt” Sa jag drömmande och de kollade frågande på mig.
”Vem?” Sa Sam, och en exalterad blick slängdes emellan henne och de andra tjejerna.
”Märkte ni inte honom? Han den nya killen, som går i sjunde året?” Jag kände en liten oro inom mig, hade jag bara föreställt mig honom? Existerade han inte i verkligheten? Var det bara jag som hade suttit och dagdrömt?
”Det har börjat en ny kille i Hufflepuff, såg ni inte honom?” Försökte jag igen och hoppades innerligt att de skulle förstå.
”Var det han med mörkbrunt hår? Jag såg bara en liten skymt av honom” Sa Laurie och såg väldigt fundersam ut.
”Vad är det med honom?” Melanie sa och det syntes tydligt att hon verkligen försökte genomskåda mig. Innan jag han svara med ett svar som troligtvis skulle vara något i stilen med ”Inget...” så hann Laurie börja.
”Jag tror att någon har fått en liten crush…” De började alla att småfnittra, det var typiskt dem att reta mig för något så litet. Vi gick alla bort från toaletterna och ner till vårt mysiga sällskapsrum. Det var precis som jag kom ihåg det, med träväggar och svaga skiftningar av svart och gult. Jag tog fart och hoppade mot den stora mjuka soffan och landade precis lika mjukt som jag hade förväntat mig. Jag spred ut benen och armarna men ångrade mig snabbt när tjejerna satte sig på mina ben. Tjejerna började prata om något om maten från festen, men jag kunde inte sluta tänka på den där killen. De där ögonen…
Mina tankar avbröts av tjejerna som puttade till mig i sidan och jag ryckte till.
”Han kommer” var det ända som kom tyst ut ur Lauries mun. Jag vände mig om och kollade på när killarna i sjunde året kom gåendes i sällskapsrummet. I mitten gick han och skrattade och skakade lite på huvudet. Han flyttade blicken från dem och tittade på mig. Våra blickar möttes igen, precis som de hade gjort i den stora salen, och jag kände hur värmen fyllde upp hela kroppen. Han släppte taget av min blick och övergick till att koncentrera sig på killarna istället. Mitt hjärta slog lite snabbare än vanligt och jag gav ifrån mig en liten suck, var det möjligt att vara så snygg som han? De satte sig vid bordet i hörnet längst bort och fortsatte att skratta.
”Det finns snyggare,” viskade Melanie ”som han” hon pekade på en kille med en lite mörkare än blond hårfärg. De andra tjejerna nickade instämmande men jag kunde inte slita min blick från ryggen och bakhuvudet som hörde tillsammans med det mörkbruna håret.
”Jane, sluta stirra på honom, det ser lite misstänksamt ut” Sa Sam och hon tog tag mitt huvud och vred på det så jag tittade på tjejerna igen.
”Stalker varning…” Sa Laurie och vi alla började skratta. Jag kastade ännu en blick mot killen med det mörkbruna håret i hopp om en blick tillbaka. En av killarna med svart hår tittade snabbt på mig och sa något till killarna som jag inte kunde höra. Ännu en gång möttes mina hasselnötsbruna ögon med hans havsblå magiska ögon men denna gång så tittade jag snabbt bort och låtsades att hänga med i tjejernas diskussion som nu handlade om chokladgrodor.
”Jag tror jag går och lägger mig, jag känner mig ganska trött” Sa jag ganska tyst och drog mig långsamt upp ur soffan och gick över till andra sidan av rummet för att gå upp till sovsalarna. Han kunde väl inte ha känt samma värme i kroppen som mig? Jag var inte snygg, eller söt, eller något. Jag var ingen, och varför, av alla tjejer, skulle det vara just mig han skulle bli kär i?


vet inte hur det blev, kort i alla fall... men jag har mer på lager

Bra!! *bevakar*

Bra skrivet!

Tack Här kommer mer

Kapitel 2

Jag vaknade av ett oerhört starkt ljus och jag öppnade ögonen långsamt för att se vad det var som lyste. Den ljusrosa lampan som stod på mitt nattduksbord stod på full effekt och jag tryckte på knappen snabbt för att stänga av den. Jag satte mig upp och gnuggade mina ögon, att gå upp tidigt hade aldrig riktigt varit min grej.
”God morgon sömntuta” sa Melanie samtidigt som hon stod och sminkade sig noggrant framför spegeln.
”Var du tvungen att tända min lampa? Den lyser så starkt” Sa jag gäspande och tittandes på henne med sömniga ögon.
”Det var Sam” Sa hon och jag slängde en smått irriterad blick på Sam som stod bredvid Laurie.
”Du var ju tvungen att vakna någon gång i alla fall” Sa Sam och log mot mig. Jag orkade inte säga mycket mer så jag ställde mig upp och började klä på mig mina kläder. När jag väl var färdig med kläderna och hade börjat med att lägga på lite foundation i ansiktet var de andra tjejerna redan klara. Med lite maskara på ögonfransarna var jag redo att gå ner till frukosten med de andra tjejerna. Även om vi inte hade bråttom småsprang vi upp för trappan med små steg av ren vana, att vara i tid var inte det vi var bäst på. När vi väl var uppe kom jag på att jag hade glömt min trollstav.
”Skit” Var det enda jag sa och jag vände mig om för att börja gå ner för trappan.
”Trollstaven igen, va?” Sa Laurie. Jag gav en snabb nickning och mina steg flöt snabbt ner för trappan. Jag gick igenom dörren som hade hudigenkänning på handtaget men i min fart så upptäckte jag att de magiska ögonen stod precis framför mig och utan tid till att stanna flög jag rakt in i honom. Mitt huvud slog in i hans muskulösa axel och jag föll ihop på marken hållandes på mitt huvud. Jag kunde känna hur blodet dunkade snabbt igenom mitt huvud, var det på grund av slaget eller att det var just han som jag hade, bokstavligt talat, sprungit på. Smärtan kom ganska snabbt därefter och jag suckade djupt. Han stod fortfarande upp men jag märkte att han närmade sig ner mot mig på golvet långsamt.
”Hur gick det?” Hans röst var precis som jag hade föreställt mig och den smekte ljuvligt i mina öron.
”Det gick nog bra” Sa jag och jag skrattade vagt över hur klumpig jag hade varit.
”Jag heter Marcus Talcott” Sa han och sträckte ut handen och jag skakade den försiktigt.
”Jane Green” Sa jag och jag började försöka ställa mig upp från golvet. Jag kom inte långt innan han omfattade mig med sina armar och hjälpte mig upp hela vägen. Huvudet gjorde ont och jag grimaserade så diskret jag kunde.
”Kom” sa han och tog en stol från ett av borden och hjälpte mig till att sitta på den, även om jag sa att jag inte behövde någon hjälp.
”Varför hade du så bråttom?” Frågande han mig och hand tog också en stol och satte sig på den. Hans ögon som nu tittade på mig gjorde mig alldeles mjuk inombords och hjärtat började slå hårdare och snabbare än det någonsin gjort förut.
”Ehh, Jag glömde … min trollstav” Sa jag och försökte att andas så djupt som möjligt för att lugna ner mitt hjärta lite. Han log och det blev tyst, pinsamt tyst.
”Så, varför stod du stilla, väntade du på någon?” Frågade jag honom när min nervositet hade lagt sig lite.
”Jag väntade på resten av killarna, de är och busar med några Slytherinare” Sa han och fortsatte att le, han var så fin.
”Men varför var inte du med dem?” Frågade jag honom och jag vände huvudet mot brasan och tittade hur elden lekte.
”Jag är inte så mycket av en morgonmänniska” Sa han och jag log åt att vi minst hade något gemensamt.
”Jag är inte heller så förtjust i morgonar” Sa jag och jag märkte att han fortfarande tittade på mig. Jag vred mitt huvud mot hans och tittade in i de havsblå ögonen, inte för första gången. Tystaden bröts när jag kände hur ont jag hade i mitt huvud igen, det verkade som att inte ens Marcus ögon kunde bota min smärta.
”Du har onödigt hårda axlar” Sa jag klagande och än en gång lade jag min hand emot pannan.
”Kom, jag tar dig till Madam Pomfrey, hon kan bota smärtan snabbt” Sa han och jag följde med honom ut ur sällskapsrummet. När vi gick upp för trappan bröt han tystaden.
”Du går i sjätte året, eller hur?”
”Aa” Sa jag och försökte att inte tänka på smärtan som bultade runt i huvudet.
”Du är ny, varför nu?” Sa jag för att sammanfatta min mening så kort som möjligt och det verkade som att han förstod.
”Jag har bott i Afrika sedan jag var tio år så jag har gått i skola där. Jag flyttade tillbaka hit till England i år” Sa han och lät lite ledsen på rösten, varför visste jag inte.
”Varför flyttade du hit igen? Gillade du det inte i Afrika?” frågade jag fundersamt.
”Jo, det var väl bra i Afrika, jag gillade att bo där. Nu är allt annorlunda efter det som hänt, men det är inget att bry sig om” Sa han och jag tittade på honom medlidande, han såg verkligen inte ut att må bra men jag lät bli att fråga vidare.
”Du vet de jag satt med igår i sällskapsrummet när ni kom in igår?” frågade jag honom när vi nästan var uppe vid sjukhusflygeln.
”Aa, jag tror det, vad då, då?
”Kan du inte säga till dem att jag är här? Jag tror att jag i alla fall stannar här första lektionerna” Sa jag och log lite.
”Självklart, det är mitt fel att du har ont” Sa han och skrattade lite smått.
”Nej, det var verkligen inte ditt fel, det är mitt. Det var jag som var så klumpig” Sa jag och liksom han, skrattade.
”Men jag ska väl ta och leta reda på dem och krya på dig då” Sa han leende och vände sig om sakta om och började gå.
”Vänta” Sa jag och han vände sig om och tittade på mig ”Tack Marcus”
”Ingen orsak” Sa han och steg efter steg försvann han längre och längre bort i korridoren.

Jättebra!!

Tack, kommer mer imorgon tror jag, ska iväg på träning ikväll

EDIT:
Här kommer det, är inte så nöjd med det. Är mer utfyllnad inför det som kommer att hända

Kapitel 3

När han inte syntes längre vände jag mig om och gick de sista metrarna mot sjukhusflygeln med darrande fingrar av det jag precis hade upplevt. Hade jag verkligen pratat med Marcus? Jag kände rodnaden stiga på kinderna när mina tankar kom till den punkten att jag faktiskt hade sprungit in just i honom. Att vara klumpig vid fel tillfällen var min grej på något sätt. Väl inne hos Madam Pomfrey fick jag dricka något av färgen militärgrönt som alldeles för beskt för min smak.
”Så där ja” Sa Madam Pomfrey när jag hade druckit upp det sista med ett grimaserande ansikte.
”Du ska nog sätta dig ner här” Sa hon och pekade på en av sängarna när jag började känna att allt blev lite snurrigt.
”Det är vanligt att bli yr av det här som du har druckit, det blir nog bra om en stund” Sa hon och begav sig mot sitt lilla kontor. Sittandes ner kändes det mycket bättre och jag kunde tänka efter vad som egentligen hade hänt tidigare. Det kändes som att han hade gillat att prata med mig, eller var det bara för att vara artig? Med tankarna snurrandes runt i mitt huvud somnade jag sittandes i sängen.

Med ett vagt minne av vad jag hade drömt vaknade jag av några skrik. Jag öppnade ögonen och märkte att jag nu låg ner och hade täcket liggandes över benen. Det var tjejerna som skriken hade kommit ifrån och de kom rusandes mot mig.
”Jane, hur mår du?! Vad hände du bara försvann, och så kom den där killen och sa att du låg här uppe” Sam pratade snabbt och jag försökte att urskilja alla ord så bra som möjligt.
”Jag slog i huvudet men jag mår bra nu” Sa jag och kollade trött på de alla, det hade varit skönt att fortsätta sova.
”Förlåt Jane, men du ser verkligen hemsk ut” Sa Melanie och de alla såg oroliga ut. Huvudet gjorde inte ont längre och jag kände att allt blev klarare för varje sekund.
”Det är ingen fara, jag hade bara ont i huvudet” Sa jag igen och de alla såg mindre oroade ut.
”Vad hände, och varför visste han att du var här uppe?” Frågade Laurie som nu satt på änden av sängen. Jag suckade, berättade allt och de skrattade åt min klumpighet. Att berätta allt för dem fick mig att förstå att alla tankar om att han kanske gillade mig inte passade in. Självklart att man hjälper någon som ramlar eller hur? Vem det är spelar väl ingen roll.
”Ibland förstår jag inte hur du lyckas Jane” Sa Laurie och de andra tjejerna nickade instämmande.
”Jag kan väl inte rå för att han står där jag springer” Sa jag och vi skrattade tillsammans över att det faktiskt var mitt fel helt och hållet.
”I alla fall fick du hans uppmärksamhet” Sa Melanie och tittade ner på sina troligtvis nymålade naglar.
”Aa, antagligen första och sista chansen. Han lär väl inte vara intresserad av en klumpig tjej som får ont i huvudet av att slå axeln i hans axel” Sa jag uppgivet och allt kändes mer verkligt när jag hade sagt det rakt ut. Han skulle aldrig gilla mig.
”Tänk positivt, gumman, han hjälpte dig hit upp, det hade han inte gjort om han inte gillade dig lite i all fall” Sa Laurie och la handen på min axel. Jag suckade och nickade. Jag ställde mig upp, liksom tjejerna och vi började gå mot dörren.
”Tack Madam Pomfrey” Sa jag till henne innan vi gick ut genom dörren.
”Det var så lite så” Sa hon och det var det ju verkligen. Inget hade stor betydelse, inget av det som hade hänt. Jag antog att tjejerna visste till vilken lektion vi skulle till och tydligen hade jag bara missat första lektionen. Vi var på väg till Trolldomshistoria och för en gång såg jag faktiskt fram emot att sova på den hårda skolbänken, det var bättre än ingen sömn alls.

Djupt sovande låg jag på bänken och drömde och för varje sekund som gick blev drömmen mer och mer till en mardröm. För varje sekund kom jag längre och längre bort ifrån honom och ju längre bort jag kom desto svårare blev det att urskilja hans havsblå ögon. Jag visste att det aldrig skulle gå, jag och killar hade aldrig riktigt fungerat på alvar. Jag visste att det skulle bli ännu ett år på Hogwarts utan killar.

Bra skrivet!

Jättebra!! Hoppas det kommer mer snart