Utan namn (SV)

Mer mer o meeer!

Har funderat på rubrik och tänker lite på: "slutet på livet som vi känner det" någon som har andra förslag?
Den nya delen är fortfarande fetstilt!

Det närmade sig midnatt. Det närmade sig midnatt den där vinternatten för så många år sedan. Det var den natten då allt hände. Natten som var slutet, men även början på någonting nytt och fantastiskt, men också farligt och skrämmande. Det var natten då vi insåg att ingenting skulle bli som förr.

Pojken med de gröna ögonen svepte sin mantel omkring sig. Det var den kallaste dagen på flera år och han frös så att han skakade. Pojkens namn var Harry och han var 17 år. Han gick tillsammans med sina två bästa vänner, Ron och Hermione, på väg till lektionen i örtlära. De halvsprang för att hinna till växthuset i tid och de hade tur, professor Sprout var tio minuter försenad eftersom hon fastnat i en djup (och antagligen förtrollad) snöhög.

De visste inte då, att det kommande dygnet skulle handla om deras största fasor, det skulle komma att handla om framtiden och om det förflutna. De skulle utsättas för faror och svåra prov. Vänskap och lojaliteter skulle testas.

De tre vännerna gick mot slottet, det var dags för middag. Klassen hade fått stanna extra länge ute i växthuset eftersom snöstormen hade härjat så vilt. Efter en timme hade den lugnat ner sig så pass att det gick att gå utomhus utan att blåsa i motsatt riktning. Harry kände att någonting var på gång, någonting stod inte helt rätt till. Han undrade bara vad.
- Känner inte ni också att det är någonting som är på väg att hända? Frågade han Ron och Hermione.
- Ja! Svarade Ron. Den största snöstormen på femtio år är vad som händer.
- Jo, men det var inte det jag menade! Svarade Harry irriterat. Det är något i luften och det är inte bara snöbollar!

Vännerna fortsatte under tystnad tills Hermione helt plötsligt låg i en snödriva, förvånad och med en snöboll på bröstkorgen. Ron och Harry såg sig skrattande om för att se vem som hade orsakat det och de mötte blicken hos tre Slytherinelever. De tre nämnda eleverna stod och flinade hånfullt och innan Harry hann tänka sig för hade han skickat iväg en förhäxning mot deras blonde ledare. Ron hjälpte Hermione att ställa sig upp och hon borstade av sig snön under tiden de gick förbi Slytherineleverna vars ledare nu hade ett väldigt hårigt ansikte.

Älskar den här fanficen!!! Jag är fullkomligt GALEN i den! Förresten, "slutet på livet som vi känner det" är en superbra rubrik!

nu kommer en liten bit till som vanligt är den nya texten fetstilt


Det närmade sig midnatt. Det närmade sig midnatt den där vinternatten för så många år sedan. Det var den natten då allt hände. Natten som var slutet, men även början på någonting nytt och fantastiskt, men också farligt och skrämmande. Det var natten då vi insåg att ingenting skulle bli som förr.

Pojken med de gröna ögonen svepte sin mantel omkring sig. Det var den kallaste dagen på flera år och han frös så att han skakade. Pojkens namn var Harry och han var 17 år. Han gick tillsammans med sina två bästa vänner, Ron och Hermione, på väg till lektionen i örtlära. De halvsprang för att hinna till växthuset i tid och de hade tur, professor Sprout var tio minuter försenad eftersom hon fastnat i en djup (och antagligen förtrollad) snöhög.

De visste inte då, att det kommande dygnen skulle handla om deras största fasor, de skulle komma att handla om framtiden och om det förflutna. De skulle utsättas för faror och svåra prov. Vänskap och lojaliteter skulle testas.

De tre vännerna gick mot slottet, det var dags för middag. Klassen hade fått stanna extra länge ute i växthuset eftersom snöstormen hade härjat så vilt. Efter en timme hade den lugnat ner sig så pass att det gick att gå utomhus utan att blåsa i motsatt riktning. Harry kände att någonting var på gång, någonting stod inte helt rätt till. Han undrade bara vad.
- Känner inte ni också att det är någonting som är på väg att hända? Frågade han Ron och Hermione.
- Ja! Svarade Ron. Den största snöstormen på femtio år är vad som händer.
- Jo, men det var inte det jag menade! Svarade Harry irriterat. Det är något i luften och det är inte bara snöbollar!

Vännerna fortsatte under tystnad tills Hermione helt plötsligt låg i en snödriva, förvånad och med en snöboll på bröstkorgen. Ron och Harry såg sig skrattande om för att se vem som hade orsakat det och de mötte blicken hos tre Slytherinelever. De tre nämnda eleverna stod och flinade hånfullt och innan Harry hann tänka sig för hade han skickat iväg en förhäxning mot deras blonde ledare. Ron hjälpte Hermione att ställa sig upp och hon borstade av sig snön under tiden de gick förbi Slytherineleverna vars ledare nu hade ett väldigt hårigt ansikte.

Några timmar senare, när de hade ätit tillsammans med några andra Gryffindorare, så rasade stormen igen. De gick ut från stora salen och såg ett nytt anslag på väggen. På anslaget så stod det om Hogwartsexpressen som blivit inställd på grund av snöstormen. Alla elever var tvungna att fira sin jul på slottet om inte föräldrarna kunde ordna med en flyttnyckel åt de som ville hem efter morgondagens och årets sista lektion.

Älskar hur bra du skriver!!! Mer! Mer! Mer! Nu! Nu! Nu!

Riktigt utomordentligt! (okej, nu låter jag som en lärare.. )

Nu kommer ännu en bit av fortsättningen! När jag har fått till ett helt kapitel så kommer jag att lägga ut den på fanfiction.net och då kommer det uppdateras både där och här. Men där så kommer det uppdateras kapitelvis och här efter hand! Nya delen fetstilt. Kom gärna med synpunkter! Enjoy!


Det närmade sig midnatt. Det närmade sig midnatt den där vinternatten för så många år sedan. Det var den natten då allt hände. Natten som var slutet, men även början på någonting nytt och fantastiskt, men också farligt och skrämmande. Det var natten då vi insåg att ingenting skulle bli som förr.

Pojken med de gröna ögonen svepte sin mantel omkring sig. Det var den kallaste dagen på flera år och han frös så att han skakade. Pojkens namn var Harry och han var 17 år. Han gick tillsammans med sina två bästa vänner, Ron och Hermione, på väg till lektionen i örtlära. De halvsprang för att hinna till växthuset i tid och de hade tur, professor Sprout var tio minuter försenad eftersom hon fastnat i en djup (och antagligen förtrollad) snöhög.

De visste inte då, att det kommande dygnen skulle handla om deras största fasor, de skulle komma att handla om framtiden och om det förflutna. De skulle utsättas för faror och svåra prov. Vänskap och lojaliteter skulle testas.

De tre vännerna gick mot slottet, det var dags för middag. Klassen hade fått stanna extra länge ute i växthuset eftersom snöstormen hade härjat så vilt. Efter en timme hade den lugnat ner sig så pass att det gick att gå utomhus utan att blåsa i motsatt riktning. Harry kände att någonting var på gång, någonting stod inte helt rätt till. Han undrade bara vad.
- Känner inte ni också att det är någonting som är på väg att hända? Frågade han Ron och Hermione.
- Ja! Svarade Ron. Den största snöstormen på femtio år är vad som händer.
- Jo, men det var inte det jag menade! Svarade Harry irriterat. Det är något i luften och det är inte bara snöbollar!

Vännerna fortsatte under tystnad tills Hermione helt plötsligt låg i en snödriva, förvånad och med en snöboll på bröstkorgen. Ron och Harry såg sig skrattande om för att se vem som hade orsakat det och de mötte blicken hos tre Slytherinelever. De tre nämnda eleverna stod och flinade hånfullt och innan Harry hann tänka sig för hade han skickat iväg en förhäxning mot deras blonde ledare. Ron hjälpte Hermione att ställa sig upp och hon borstade av sig snön under tiden de gick förbi Slytherineleverna vars ledare nu hade ett väldigt hårigt ansikte.

Några timmar senare, när de hade ätit tillsammans med några andra Gryffindorare, så rasade stormen igen. De gick ut från stora salen och såg ett nytt anslag på väggen. På anslaget så stod det om Hogwartsexpressen som blivit inställd på grund av snöstormen. Alla elever var tvungna att fira sin jul på slottet om inte föräldrarna kunde ordna med en flyttnyckel åt de som ville hem efter morgondagens och årets sista lektion.

Harry, Ron och Hermione hade tidigare bestämt att de skulle fira sin sista jul under skoltiden på slottet, så de kände sig inte så värst berörda, förutom att de hade trott att slottet skulle vara nästintill tomt hela lovet. De gick vidare från entréhallen och stötte på Malfoy, Crabbe och Goyle.
- Jag ser att du har gjort någonting åt ögonbrynen Malfoy! Sa Harry och flinade. Själv tyckte jag att du såg bättre ut med allt hår, så att man slapp se ditt fula fejs.
- Käften Potter! Ropade Malfoy och gick förbi de tre Gryffindorarna med ett farligt leende på läpparna. Som om han dolde någonting.
- Vad tror ni det där var om? Undrade Ron och tittade på sina vänner.
- Jag är inte säker på att jag vill veta svarade Hermione, och de två var nu tvungna att skynda sig efter Harry som sprang mot Gryffindors uppehållsrum.

Du är lika bra som alltid! ^.^ Jag har letat efter någonting att säga till dig, så du kan bättra på dig, jag vill ju hjälpa till, men jag hittar ingenting annat än en superbra story och ett fantastiskt sätt att berätta det på! Meeeeeeeeer!

http://www.fanfiction.net/s/6790488/1/the_end_of_life_as_we_know_it

nu finns den där också! Men det är första kapitlet än så länge, där kommer jag lägga ut kapitelvis och här med nya stycken

Vad bra!!! I Love your writing you know!