Dead Friendship [SV]

joho ♥
ja, alla läsare FÖRUTOM mig vill säga ^^

Sluta Hanna Du vet att jag syftar på dig med ♥

kanske du gör, men jag är fortfarande inte det ♥

Hanna då! *Skakar på huvudet* ♥

haha aw ♥

Så jävla bra!!!! Blev allvarligt rädd i slutet när du nämnde spöke och sånt det känns som man är med i "sagan" och man är alla dom du skriver om så bra

^Tack

Jag vet inte när nästa kapitel kommer... Det är så mycket i skolan att jag måste tänka på det först. Men jag hoppas det kommer snart

hoppas jag med

Nu får ni ett nytt kapitel. Ledsen att det tagit sån tid
Och tack åter igen för alla helt otroligt fina kommentarer ♥
------------

Kapitel 7


"Rebecka..."Jag snodde runt då den kalla rösten verkade omringa allt jag såg och visste. En gestalt med sin svarta långa kappa krypande efter sig och luvan som lät ansiktet hamna i skugga närmade sig. Det var otäckt, riktigt otäckt. Jag vet inte vad som fick mig att skynda på stegen samtidigt som regnet plötsligt började smattra mot den mörka asfalten. Förmodligen var det rädslan för att tillslut bli tagen.
"Rebecka..." upprepade skuggan och fick mig att öka på stegen ännu mer. Jag vågade inte blunda, så som jag alltid gjorde när något blev för mycket. Nu gick det inte, om jag testade kanske gestalten skulle hinna ikapp mig. Ett faktum jag vägrade acceptera.
"Stanna", befallde rösten och till min förvåning löd min kropp och blev stilla. Mina muskler ryckte obehagligt då jag kämpade emot den plötsliga kraften som höll dem på plats. Håret satt som klister mot ansiktet och regnet fortsatte spöa ner.
Jag ville skrika, men kunde inte. Stämbanden vägrade att vibrera. Jag dör nu, tänkte jag och försökte sluta ögonen utan framgång. Snälla, jag vill inte.
Ett kacklande skratt bredvid mig fick mig att pressa ihop ögonen med all kraft jag hade kvar.
"Öppna ögonen." En stund var det en kamp mellan slutna och öppna ögon, men i slutändan vann kraften. Till min förskräckelse stod jag mittemot gestalten. Mörkare än jag först förutspått.
"Dö…. dö… skratta…" mässade han otåligt. "NU."
Jag svalde då jag åter fick kontroll över kroppen. Det var nu det var dags. Tid för att dö.

Rebecka vaknade av att hon hyperventilerade våldsamt. Varje andetag var ett ansträngt pip.
Det var en dröm, bara en dröm, intalade hon sig själv gång på gång. Det var inte verklighet. Men det hindrade henne inte från att kupa sina händer över ansiktet och bryta ihop. Hela kroppen skakade av sorg och rädsla. Hon visste inte vad klockan var, men hon visste att det var sent. Säkert långt över midnatt. Fast egentligen, vad gjorde det för skillnad? Nästa dag skulle hon ändå vara trött och orkeslös. Det var hon alltid nu för tiden.
Snart hördes en liten knäppning och hennes rum fylldes av ett tryggt ljus. Fingrarna darrade då hon tryggt lät dem försvinna in under täcket igen. Hon iakttog lampan en stund under tystnad. Bara hennes djupa andetag fanns där då kroppen långsamt började slappna av. Allt kändes inte lika hopplöst just då. Kanske allt skulle bli bra trots allt. Men innerst inne visste hon att det inte var sant. Det var omöjligt.

Rebecka tog till alla möjliga metoder för att kunna somna om, men just i natt ville sig ingenting. Hon räknade bland annat ner från tre hundra, tänkte på fina minnen från till exempel ett nöjesfält och spände hela kroppen för att sedan slappna av. Inget funkade, hon var klarvaken. Dessutom kände hon sig obehagligt törstig. Tungan var torr och sträv i munnen. Hon visste att hon snart skulle tvingas gå ner och dricka. Men ignorerade det i säkert en timme innan hon slutligen gav efter.

Det var kusligt mörkt en trappa ner. Rebecka tog med sig sin mobil och lös in i köket. Hon vågade inte tända lamporna, då kunde övriga i huset vakna. Något hon inte vågade riskera.
Hon tog varsamt ut ett glas och fyllde sakta det till hälften. Plötsligt hördes ett litet ljud, hon snodde runt och fick nästan en hjärtattack. Det var bara hunden. Ingen människa alls. Lea skällde inte bekräftande, hon bara stod där med lysande ögon och betraktade Rebecka med huvudet lagt på sned. Svansen viftade glatt då hon sjönk ner på knä och strök sitt husdjur över huvudet.
"Lea…" sa Rebecka med skrovlig röst. Hon sträckte sig efter vattnet och drack i djupa klunkar. Sedan sa hon något oväntat. "Vill du gå ut?"
Leas svans viftade snabbare och hela djuret strök sig vänligt mot henne. Rebecka tog det som ett ja.

Att gå utomhus med Lea var precis det hon behövde. Väl ute ur huset slappnade hon av. Det var inte ens jobbigt eller läskigt i mörkret, bara befriande.
Snart var hon framme vid en park. Inte en enda gatlykta lös upp stället, men Rebecka traskade in där ändå. Tankarna var som gift i henne. De gjorde henne tokig.
Gungorna gnisslade otäckt i vinden. Hon sjönk ner på en utav dem och betraktade Lea. Hennes päls var ljus och ögonen mörka. Hela hon var så välbekant och trygg. Rebecka kanske inte hade någon som förstod henne riktigt. Men hon hade någon, hon hade Lea. En hund som förstod. Det måste väl betyda något?
Rebecka satt på gungan enda tills solens varma strålar började leta sig upp vid horisonten. En ny dag väntade nya problem. Skolan var bara ett utav dem.

Alltså du är sååå grym! Det är som att läsa em riktig bok!