Det här är jag

Titel: Det här är jag
Språk: Svenska
Typ av text: Romantik/Spänning/svek
Färdigskriven: Nej
Rating: PG/PG-13 Det kan innehålla några starka scener.

Handlar om två barn som litar till varandra till 100 procent. De älskar varandra som kompisar och kan dela sina mest mörka hemligheter med varandra. En dag får den ena ett brev från Hogwarts. Kommer avundsjukan segra? Och är verkligen ens vän viktigare än trolldom?

Det här är min andra fanfic. Min första hette "Hogwarts?!" Du kanske har läst den?

Okej, här är första kapitlet. Jag fortsätter om det är folk som läser.

Kap. 1

Hennes ljuva röst klingade mot bergsväggarna. Jag stannade upp och släppte Fronxs koppel. Han skuttade genast iväg genom skogen. Jag brydde mig inte om det, eftersom sången hade ändrat ton, den blev mörkare och mer hotfull och jag kände hur jag rös till.
Jag gick några steg framåt mot musiken och en kvist bröts under mina tunga kängor. Sången tystnade omedelbart och jag hörde hur löv rasslade till och sedan, tysta, lätta fotsteg.
"Vänta!" skrek jag och sprang efter flickan. Jag visste inte varför jag ens brydde mig, jag hade bara en så stark känsla av att inte låta flickan försvinna bort.
"Vänta då! Jag vill bara prata med dig!
Fotstegen stannade och jag kom flåsande fram till flickan. Hon var.... vacker. Det var det enda ord jag kunde komma på i det ögonblicket. Men hon var mer än vacker, hon var.... magisk.

Hon kändes som en del av skogen och himlen, med hennes ljusa ögon och mörka hår. Hon hade ett ovalt ansikte, med skarpa linjer runt mun och näsa. Hennes kropp var smidig, det såg ut som om hon skulle kunna försvinna uppför bergsskrevan utan att ge ett ljud ifrån sig.
"Hej!" sade jag. Hon tittade bara på mig. Jag harklade mig, plötsligt förlägen. "Jag heter Chris, vad heter du?"
"Evene" klingade hennes röst. Jag tittade på henne med stora ögon.
"Ähum.. Du sjunger väldigt fint!" sade jag väldigt tafatt. Hennes gröna ögon började lysa och orden snubblade på varandra;
"Tycker du verkligen det? Jag har aldrig sjungt för någon förut. Jag sjunger mest för mig själv." Hon rodnade och tittade ner i marken. Det var pinsamt tyst tills...
"Vill du höra?" sade hon förhoppningsfullt och jag nickade häftigt. Hon slöt ögonen och den första tonen tog form.

Det var så vackert att jag fick tårar i ögonen. Hon sjöng om en gammal kvinna, som efter att ha fått sitt hjärta krossat flyttat ut till skogen och blivit del av den. Hon bodde där tills ingen längre kom ihåg henne, då hade hon smugit in i byn och halshuggit mannen som förstört hennes liv bara för att glömma henne.

Det slog mig inte fören långt senare, när jag vände mig om i sängen för att somna, att det var hon själv hon sjöng om.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Vad tycks?

Helt otroligt bra! Och ja, jag har läst din första fanfic, och du vet vad jag tycker om!

Sååååååååååååååå bra! Och jag har också läst din förra ff, och jag älskade den!

Älskade din första! Kommer sökert älska denna med!

Kap. 2


Jag låg på rygg i gräset och tittade upp på en stjärna som lyste extra klart. Det var här jag hörde hemma, hos stjärnorna. Vinden stegrade och tog tag i mitt hår. Jag reste mig upp och en tår föll ner i mitt knä.”Nej” tänkte jag enträget. ”Inte gråta. Han kanske har saknat dig så mycket att han inte gör dig illa.” Jag reste mig upp och borstade bort lite jord från knäna innan jag kastade en sista blick mot stjärnan.

Det knastrade olycksbådande under mina fötter när jag gick den evighetslånga vägen upp till huset. Det var ett litet hus, med en solskensgul färg med vita knutar. Gardinerna var fördragna i köket och jag öppnade ytterdörren med bultande hjärta. Det var helt tyst i hallen. Jag gick in i köket och möttes av en fasansfull syn. Min pappa satt och snarkade med huvudet i en kräkpöl på bordet. Runt honom låg massor av tomma glasflaskor. Högar med smutstvätt låg på golvet och halvfärdiga middagar stod och samlade på sig flugor och larver i diskhon. När jag kom in i rummet så rycktes Rickards huvud upp med ett ryck. Det tog ett tag innan han kände igen mig och då hötte han med handen. ”Kom hit din jävla horunge, så ska du få känna på hur det blir när man lämnar mig!” Jag närmade honom försiktigt. ”Du är inte frisk i huvudet. Du har druckit.” viskade jag. ”VA?!! VAFAN SA DU?” skrek han. ”Ingenting” sade jag lite högre denna gången. Jag gick i en stor båge runt honom till kylskåpet. ”KOM HIT!” vrålade han. Jag gick långsamt mot honom men stod på ett säkert avstånd. Han såg helt galen ut, de blåa ögonen irrade hit och dit och munnen var öppen. Sedan lossade han på sitt bälte.

Jag sprang och sprang. Jag visste inte vart, jag litade på att mina fötter skulle ta mig härifrån snabbt. De tog mig till bergsskrevan. Jag lade mig flämtande ner på marken och stängde ut alla ljud förutom mitt ilsket bultande hjärta. Aldrig igen. Aldrig. Han hade fått så många chanser. Jag satte mig upp och drog av mig tröjan. Den kalla nattluften kändes skön mot mina öppna sår och jag drog mig ner till sjön. Där tvättade jag av mig och satte darrande på mig tröjan igen. Sedan kunde jag inte hjälpa det. Tårarna rann, och jag gjorde ingenting för att stoppa dem.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

AsBra och hemskt och sorgligt!!! Men asbra!

Ja... Det är rätt synd om Evene..

JÄttebra!

Sååå fantastiskt!

Era kommentarer värmer sjukt mycket! Ni är bäst! ♥
Kap. 3

Chris

”Evene?” min röst ekade i den stora bergsskrevan. ”Var är du?” Jag började bli lite smått orolig nu, jag hade inte hittat henne på de fyrtio minuter jag varit i skogen. Jag hade gått upp klockan 6, rastat Fronx och sprungit ut i skogen. Jag ville så gärna träffa henne igen.
”Evene!” min röst blev mer och mer hysterisk. Då hörde jag det, samma sång som igår, bara svag. Jag skyndade efter ljudet och den tog mig till sjön. Och där, på strandkanten, låg en liten figur.
”Evene!” sade jag skräckslaget och rusade fram till henne. Hon var likblek, läpparna var blåa och hon huttrade. Hon låg i en liten pöl som var fruktansvärt likt blod. Hon hade slutat att sjunga efter mig, och började gny.
”Kom, jag tar hem dig. Kom.” Jag tog henne om midjan och stapplande tog vi oss ur skogen och hem. Pappa var hemma, och han hörde när jag sköt igen ytterdörren.
”Hej Chris! Var det skönt med en promenad?” sade han.
”Pappa, kom…kom och hjälp mig…” flämtade jag. Pappa kom genast ut i hallen och hans ansikte tappade all färg när han såg vem jag hade med mig. Han stapplade baklänges med handen om hjärtat.
”Det är inte möjligt… det är inte möjligt..” mumlade han. Sedan samlade han sig och tog över Evene. Min pappa visste precis hur han skulle vårda henne, han jobbade heltid på sjukhuset i staden.

Två timmar senare mådde Evene bättre, hon hade fått röda rosor på kinderna och ryggen i bandage. Hon satt precis och åt middag i sängen när jag kom in. När hon såg mig så sprack hennes ansikte upp i ett brett leende.
”Chris! Jag.. jag är evigt tacksam, jag…” Jag hyssjade henne och log. ”Du är min vän, man gör allting för sina vänner. Men varför hade du somnat på stranden? Du vet att det är kallt där och.. och varför blödde du?” Avslutade jag snabbt. Hennes vackra ögon fylldes plötsligt av tårar och hon tittade ner i täcket.
”Jag kom hem. Pappa hade druckit så han.. han slog mig Chris! Han brukar förstås göra det, men den här gången var det allvarligare och hårdare. Varje dag tills jag var nio fick jag ta hand om min pappa, jag städade och lagade mat. Jag tjänade våra pengar som han bara drack upp. Det var svårt, tills jag en dag gick ut i skogen. Nu har jag bott där många gånger, och varje gång jag kommer hem tror jag att han ska krama mig och säga förlåt. Det har aldrig hänt. Min mamma dog när jag bara var fem år så jag fick börja ta hand om honom vid fem års ålder.”
Jag tittade medlisamt på henne och kramade henne så gott det gick med all bandage. Sedan pratade vi bara roliga saker, och spelade kort.

Jag tror att när man räddat någons liv, så skapas ett gyllene band mellan dem. De sitter ihop, och den ena kommer alltid att vara tacksam för den andra. Bandet var fyllt av glädje och kärlek. Man kunde lita på personen till hundra procent, och när jag tittade ner på den lilla flickan i sängen så intalade jag mig ett löfte. Att aldrig lämna henne.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~